Med 80 extra bidragsmiljoner efter regeringsbeslut hösten 2002 skulle svensk film försöka öka såväl produktionen som sin marknadsandel under 2003. Resultatet blev också en liten förbättring. Visserligen producerades återigen 28 filmer, alltså lika många som året innan, men marknadsandelen steg något, från 16 till 20 procent. Ingen talade dock längre om en ”ny svensk filmvåg”.
Komedierna, för året representerade av Josef Fares och Ulf Malmros nypilsnerfarser Kopps respektive SMALA SUSSIE samt Daniel Lind Lagerlöfs förortsneurotiska Miffo, stod som vanligt för huvuddelen av svensk films biljettintäkter. De två förstnämnda hämtade mycket inspiration från klassisk svensk lågkomik, exempelvis Ragnar Frisks Åsa-Nisse-serie och Lasse Åbergs Sällskapsresan-filmer. Och precis som i fallet med dessa förebilder var kritiken sval, åtminstone i storstadspressen, men det brydde sig publiken inte om.
Två andra kassaframgångar hade dock ett helt annat och betydligt kärvare anslag: Anders Nilssons Den tredje vågen, del tre i serien om ex-polisen Johan Falks (Jakob Ekelund) möte med allt mäktigare internationella brottsorganisationer, och Mikael Håfströms filmatisering av Jan Guillous bästsäljare Ondskan.
Nilssons trilogi – NOLL TOLERANS (1999), Livvakterna (2001), Den tredje vågen (2003) – är, tillsammans med 1990-talets Hamilton-filmatiseringar, något så ovanligt som svenskproducerade actionthrillers med publik konkurrenskraft gentemot de amerikanska motsvarigheterna och dessutom med uppskattning av kritikerna. Actionfilm på svenska är annars mestadels en sorglig historia av publikt misslyckade och ofta kritikerutskrattade försök till ”Hårda bud i Mellerud”, det vill säga oreflekterade överföringar av amerikanska genregrepp på svensk folkhemsidyll.
Listan på fiaskon skulle kunna göras lång, från den amatörmässiga gangsterfilmen Het snö (1968) till det senaste decenniets politiskt urvattnade likplundring av Sjöwall-Wahlöös kriminalromaner om stockholmspolisen Martin Beck. Däremellan ligger bland annat Svensk Filmindustris internationella magplask Slagskämpen (1984), med dialog på ädelkalkonklingande svengelska, och Mats Helge Olssons infamösa försök att i Lidköpingstrakten producera lågbudgeterade ninja- och krigsfilmer direkt för den under 1980-talet snabbväxande videomarknaden.
Skolad i just denne Mats Helge Olssons B-filmsfabrik, lyckas emellertid Nilsson där många andra gått bet. Förklaringen är att han, liksom Henning Mankell i sina Wallander-deckare, skickligt spelar på samtidsrädslor för ett svenskt folkhem hotat EU:s öppna gränser, galopperande kriminalitet och samhällsmoralisk nedrustning samt ett multinationellt näringsliv i symbios med organiserad brottslighet. Huvudpersonen Johan Falks försök att bevara sin moraliska integritet och orientera sig i detta nya skymningsland blir vår egen.
Mikael Håfström kunde med Ondskan delvis rida på romanförlagans försäljningsframgångar i miljonupplaga alltsedan publiceringen 1981. Några veckor efter septemberpremiären startade också en kortlivad debatt i Dagens Nyheter som ifrågasatte romanen/filmens skildring av överklassinternatskolan Solbacka (i romanen/filmen kallad Stjärnsberg) under slutet av 1950-talet, då Jan Guillou själv varit elev. Två före detta elever i prominent ställning på skolan påstod i skilda inlägg att författaren ljugit om sin elevtid och tog det hierarkiska elevuppfostringssystem som man själv varit aktiv inom i försvar. Sanningen är dock att förebilden Stjärnsberg, efter ett avslöjande reportage av Guillou år 1966 i FiB/Aktuellt om skolans institutionaliserade pennalism, tvingades stänga.
Filmen förhöll sig kanske lite väl trogen romanen och idealiserade sin huvudperson, Guillous alter ego Erik Ponti, till den grad att författaren själv invände mot skönmålningen i en intervju vid premiären. Också filmfotot gör en alltför pittoresk skildring av den till synes idylliska internatskolan som döljer ett helvete för alla i den hierarkiska pyramidens lägre skikt, främst de yngre eleverna. De utmärkta skådespelarprestationerna av alla inblandade och särskilt nykomlingen Andreas Wilson i huvudrollen gjorde dock Ondskan till en minnesvärd upplevelse. Efter en månad hade den setts av drygt 600 000 biobesökare, en ovanligt hög siffra för en svensk, dramatisk filmproduktion på bio.
Återkomsten på bio för dokumentärer och klassiker
Dokumentärer och nypremiärer av äldre film var länge okända biofenomen för alla som växte upp efter 1950-talet. Nya dokumentärer och naturfilmer hänvisades till TV och, i bästa fall, till en kort tids biografvisning i mindre salonger. Några år in på 1960-talet kunde man fortfarande se Johnny Weissmüller som Tarzan på matiné. Enstaka klassikerbiografer höll stånd en tid. Sedan var det bara Disneys tecknade succéer som fick nypremiärer. Älskare av filmhistoria fick ta sig till Cinemateket i Stockholm.
Men år 1989 inträffade det otänkbara: en lågbudgeterad dokumentär om arbetslöshet och nyfattigdom i bilbyggarstaden Flint, Michigan, köptes för distribution av filmbolaget Warner Bros. och blev en så stor publikframgång att den även skeppades ut till resten av världen, inklusive Sverige. Journalisten Michael Moores Roger & jag gick över en natt från obskyr amatörprodukt till nationellt uppmärksammat debattinlägg om det nyliberala arvet efter Ronald Reagans två presidentperioder, och den samhällskritiske upphovsmannen själv blev en känd, kontroversiell medieprofil.
Moore följde upp med två TV-serier med undersökande journalistik i underhållande inramning (TV Nation, 1994-95; Michael Moores USA, 1998-2001), några TV-visade dokumentärfilmer samt tre bästsäljande samhällsdebattböcker (Downsize This, 1997; Korkade vita män, 2001; Dude, Where’s My Country, 2003). Alla bar prägeln av hans vid det här laget väletablerade blandning av lättsam vardagsfilosofi, analytisk skärpa och mycket humor.
När ett satiriskt inslag i Michael Moores USA om dödsskjutningar i amerikanska skolor stoppades 1999 av sändande TV-kanalen CBS efter en uppmärksammad massaker på en high school i staden Columbine bestämde sig Moore för att utvidga uppslaget till en dokumentärfilm om vapenkulturen i USA. Bowling for Columbine (2002) blev en ännu större biosuccé i hemlandet än Roger & jag, hade biopremiär över hela Sverige i mars 2003 och vann den 23:e i samma månad en Oscar som bästa dokumentära långfilm.
Andra uppmärksammade dokumentärer med svensk premiärunder 2003 var Oliver Stones intervjufilm Comandante, med Kubas diktator Fidel Castro, arkivbildsfilmen THE KID STAYS IN THE PICTURE, efter Paramount-producenten Robert Evans självbiografi, samt Stefan Jarl och Lukas Moodyssons Terrorister – en film om dom dömda, som tog upp det rättsliga efterspelet kring de så kallade Göteborgskravallerna under EU:s toppmöte i staden år 2001.
Men också naturdokumentären hittade tillbaka till biografen med den Oscarnominerade, franska Flyttfåglar (2002), av samma filmteam som 1996 fick en internationell framgång med insektsskildringen Microcosmos. Naturfilmens har annars fått en ny och populära nisch på Imax- och Omnimax-kedjorna, som under de senaste 20 åren etablerats i snabb takt över världen. I Sverige finns än så länge bara en av dessa tekniskt påkostade storduksbiografer: Cosmonova i Stockholm. Utomlands, framförallt i USA, är de fler, regionalt utspridda och har visat naturdokumentärer så populära att de till och med kunnat konkurrera med de amerikanska spelfilmssuccéerna i biljettintäkter.
Att filmklassikerna kommit tillbaka på bio har även det ett annat medieformat att tacka för: DVD. Denna lukrativa, nya mediemarknad även för klassiker möjliggör filmrestaureringar i en takt som aldrig tidigare, och i slutet av 1990-talet fick många ofta digitalt uppfräschade titlar nypremiär med förvånansvärd ekonomisk framgång i USA, bland andra Alfred Hitchcocks Studie i brott (Vertigo, 1958), Stanley Kubricks SPARTACUS (1960), George Cukors My Fair Lady (1964) och de flesta av Universals skräckklassiker från 1930-talet (Frankenstein, Dracula m.fl.).
Först i år fick även svenska biobesökare över hela landet upptäcka vilken avgörande skillnad det är att se även äldre film på bio, när Charlie Chaplins Moderna tider (1936) och Diktatorn (1940) gick ut i nya filmkopior. Och efter flera års copyrighttvister med Svensk Filmindustri kunde Roy Andersson presentera nya biokopior av sin kritikerhyllade långfilmsdebut En kärlekshistoria (1970).
En filmhistoriskt intressant fotnot är också att ett antal så kallade Director’s Cut-versioner dykt upp på DVD men även på bio under senare år. Först ut var BLADE RUNNER (1982), med en bioversion i början av 1990-talet som klippts om efter regissörens önskan. Den följdes av Davis Leans Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, 1962), Orson Welles En djävulsk fälla (Touch of Evil, 1958), som inte blev omklippt men väl fick ett nytt ljudband i enlighet med regissörens kvarlämnade anteckningar, William Friedkins EXORCISTEN (The Exorcist, 1973) och, hösten 2003, Ridley Scotts Alien (1979).
Final för Härskarringen
Publikt och ekonomiskt dominerade i vanlig ordning högbudgeterade, amerikanska produktioner, som PIRATES OF THE CARIBBEAN, Hulk, TERMINATOR 3, Kill Bill, vol.1, och MATRIX-trilogins två avslutande delar. Det i särklass största, populärkulturella fenomenet under året, liksom 2001 och 2002, var dock Härskarringen-trilogin, som veckan innan jul fick premiär på sin avslutande del: SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST (Lord of the Rings: The Return of the King).
Detta jätteprojekt, till en totalkostnad på motsvarande 2,5 miljarder svenska kronor och en publik i Sverige på nära två miljoner per trilogidel, startades i mitten av nyzeeländske regissören Peter Jackson och hans WingNut Films i mitten av 1990-talet. Med tillstånd från de tidigare filmskeptiska släktingarna till författaren J.R.R. Tolkien arbetade man under tre år fram ett manus uppdelat efter förlagans tre delar innan produktionsförberedelserna på ytterligare några år tog vid. Huvudproducent blev det finansiellt starkare, amerikanska New Line Cinema, men såväl inspelning som produktion – från kostymtillverkning till visuella effekter – utfördes av på Nya Zeeland av inhemska filmarbetare. Skådespelarna hämtades däremot från olika länder i den engelskspråkiga världen.
Det ytterst noggranna förarbetet, med hjälp av bland annat Tolkien-illustratörerna Alan Lee och John Howe, resulterade i en serie sagofilmer där kreativ fantasi och modern filmteknologi ingick ett sällsynt lyckat äktenskap. Det övertygande ensemblespelet från filmens många huvudrollsinnehavare underlättades också av det faktum att ingen av skådespelarna var någon dominerande stjärna innan projektet startades, tvärtom var flera av dem tämligen okända för biopubliken. Alla hade valts efter förmåga och utseende, inte efter lyskraft på affischen. Själva filmen blev den huvudsakliga attraktionen.
Festivalåret 2003
De allt fler festivalerna i världen har blivit både marknadsplats och debattforum för nya filmer. På Berlinalen blev den sedermera flerfaldigt prisbelönta tyska Goodbye, Lenin! flaggskepp för en inhemskt grasserande så kallad Ostalgi-våg, d.v.s. Östtysklands kultur kommersiellt återupplivat som kitschig modefluga i det återförenade Tyskland. En särskild poäng är att berättelsens kommunisttroende kvinna, som faller i koma på DDR:s fyrtioårsdag och sedan vaknar upp efter murens fall, spelas av den östtyska filmindustrins främsta stjärna: Kathrin Sass.
Under samma festival fick den kinesiska regimens filmkonstnärliga varumärke nummer ett, Zhang Yimou, draghjälp av en mestadels okritiskt välkomnande kritkerkår i väst för den totalitärt hyllande storproduktionen HERO. Protesterna från intellektuella exilkineser mot detta propagandanummer i historiemytologisk dräkt klingade ohörda bland svenska kritiker, liksom en kortlivad debatt om filmen i Dagens Nyheter.
I Cannes gick debattvågorna däremot höga om Lars von Triers teatralt stiliserade Guldpalmen-kandidat Dogville, del ett i en planerad ”U, S and A”-trilogi (de två följande delarna har de preliminära titlarna Manderlay och Wasington – sistnämnda utan ”h”), när amerikanska kritiker med Varietys Todd McCarthy i spetsen stämplade den som ”anti-amerikansk”. Mot bakgrund av Irakkriget, ordvalet i kritiken och även den ledande kritikerns efternamn väckte associationer till den antikommunistiska häxjakten i 1950-talets USA och fick omedelbart europeiska kritiker att gå i försvar för filmen. Med lite avstånd till kontroversen förefaller själva filmen snarare som uppenbart Brecht-inspirerad till formen men med en vagt religiös undertext snarare än politisk och med valet av att förlägga handlingen till den amerikanska Depressionens 1930-tal snarast som slumpmässigt.
Efter prisutdelningen spekulerades det om att bråket hade hindrat den länge segertippade Dogvilles chanser. För Guldpalmen gick i stället till Gus van Sants betydligt mer konventionellt iscensatta Elephant, en lätt maskerad, pseudodokumentär rekonstruktion av massakern på Columbines high school.
Som alltid innehöll Cannes-festivalen också en skandalsuccé. Förra året bestod den av Gaspar Noés närgånget våldsamma IRREVÉRSIBLE, som sent omsider fick begränsad svensk biopremiär 2003. I år var det en mer beskedlig oralsexscen som gjorde amerikanske kultfiguren Vincent Gallos The Brown Bunny till ett samtalsämne, särskilt som upphovsmannen till de fåtal uppskattande franska kritikernas överraskning instämde med de negativa recensionerna från främst den amerikanska kritikerkåren. Gallo återkom ett halvår senare på Wiens filmfestival med en omklippt version.
Animé(rat) från Japan
Det görs årligen cirka 9 000 spelfilmer i hela världen. Endast en bråkdel tar sig utanför de respektive hemländernas gränser. Och endast ett fåtal av denna bråkdel hamnar på svensk biograf. På filmfestivaler och ibland spontant i underground-kulturer växer emellertid vissa regissörer eller hela genrer i sådan betydelse att de slutligen får sitt genombrott i bredare publiklager. År 2003 var det dags för den japanska seriekulturen, manga, och dess filmsyskon, animé, att uppmärksammas.
Under många år har specialimporterade seriealbum, videokassetter och dvd-skivor varit den enda möjligheten för manga- och animé-beundrarna att få tillgång till verken. Men när veteranen Hayao Miazakis mästerliga SPIRITED AWAY (2001) Oscarbelönades fick den svenska biopubliken äntligen bekanta sig med denna genre. För den som bara har en flyktig bekantskap med japansk folklore kanske mycket av symbolspråket var lite främmande, men på grund av det överdådiga hantverket och den rika fantasin hos Miazaki blev filmen en långkörare på de storstadsbiografer som tog upp den på repertoaren.
Nya filmländer introduceras också hela tiden på världens många festivaler. I skrivande stund pratas det på internet-sajter och i facktidskrifter om bland annat Sydkorea, Nigeria och Malaysia. Med hjälp av internethandel, betalfilm via bredband och öppnare gränser kommer vi förhoppningsvis också att få se mer av internationell filmproduktion i vidare bemärkelse.
© Michael Tapper, 2004. Publicerad i Stefan Westander (red.) Nationalencyklopedin Årsbok 2003. Malmö: Nationalencyklopedin 2004, s. 194–197.