The Matrix Reloaded

USA 2003. Regi: Andy & Larry Wachmatrix_reloaded_ver3owski. Skådespelare: Keanu Reeves, Carrie-Anne Moss, Laurence Fishburne, Hugo Weaving. Längd: 2 tim. 18 min.

Liksom Matrix (1999) är dess nu bioaktuella uppföljare en smart men inte särskilt intelligent film. Precis som många andra sentida, trendsättande filmer inom populärkulturen – Star Wars, Terminator, Fight Club – är den i allt väsentligt en postmodern pyttipanna av högteknologi, arketypiska sagor och myter samt österländsk visdom. Men dess intellektuellt pretentiösa referenser är befinner sig bara på ytan, förmedlat i namn som Neo och Trinity eller i den Platon-inspirerade konstruktionen av en värld bestående av olika verklighetsplan. Den bedrägliga illusionsnivån som den förslavade (läs: fördummade) mänskligheten lever i kallas här Matrix, ett namn taget från William Gibsons science fiction-klassiker Neuromancer.

Matrix 1 och 2 poserar också självmedvetet som rebellfilmer mot ett totalitärt konsumtionssamhälle, men upproret är knappast en folklig revolution underifrån utan en gudagåva från en new age-andligt upplyst och sexigt stajlad elit. Här fiskar man, milt sagt, i ideologiskt grumliga vatten där både gammalkommunister och nyfascister torde känna sig hemma. Ironiskt nog gör detta övermänniskoideal också filmerna attraktiva både som profilerat varumärke och som reklamförpackningar för just det konsumtionssamhälle man föraktar. Få filmer har som Matrix-serien sålt allehanda lyxprodukter – från solglasögon till bilar och datorer.

Den nya filmen, Matrix Reloaded (del två i serien), tar vid direkt där den förra filmen slutar och i slutorden ”to be concluded” anar vi att slutbilden är en glimt av öppningsscenen i den avslutande, tredje delen (premiär i november). En betydligt högre budget betyder att scenariot nu utvidgats så att vi får följa huvudpersonerna till den underjordiska staden Zion – mänsklighetens sista utpost belägen ”nära Jordens medelpunkt, där det finns mer värme”, som en av filmens många bisarra förklaringar av handlingens fantastiska premisser lyder.

Här inväntar 250 000 tribalistiskt och post-apokalyptiskt stajlade medborgare, de flesta unga och som klippt och skurna för reklamfilmsproduktion, ett anfall från de ondskefulla maskinerna som tagit över Jorden. Endast Neo (Keanu Reeves) och hans följeslagare kan stoppa anfallet genom att använda sina superkrafter i den virtuella Matrix-världen för att, paradoxalt nog, förstöra just denna värld. Som vanligt när det gäller uppföljare är actionslagen fler och mer avancerade, men även här är återanvändningen från olika förlagor tydlig: Den 14 minuter långa biljakten mot körriktningen på en motorväg har exempelvis uppenbara likheter med motsvarande inslag i bland annat The Road Warrior och Terminator 2.

Mot slutet öppnar man dock för en intressant förändring av filmseriens premisser och därmed filosofiska undertext när det antyds att även Neo och hans sällskap är produkter av Matrix. För som alla läsare av Orwells 1984 vet så bygger alla totalitära system på ständig krigsberedskap mot ett verkligt eller påhittat hot. Kanske kan vi därför se fram emot en tredje del som inte, som denna, nöjer sig att vara detsamma som del 1 men med mer pengar och effektinslag, utan som radikalt stöper om sig själv såväl idé- som formmässigt.

© Michael Tapper, 2003. Sydsvenska Dagbladet 2003-05-21.