Star Wars – den svenska titeln är numera bannlyst av filmbolaget – har blivit ett fenomen som många älskar att hata. Tidigare var det mest kulturskribenter och filmkritiker, men nu finns det åtskilliga hemsidor på Internet som ägnar sig åt att spy galla över George Lucas guldägg. Samtidigt är filmserien den lönsammaste genom tiderna.
Miljardvinsterna har inte kommit främst från biograf- och videointäkter, utan från en växande licenstillverkning av produkter med anknytning till filmerna: leksaker, spel, kläder och mycket annat. Man kan naturligtvis avfärda det hela som en marknadsföringstriumf och och filmerna som krass spekulation i effektsökerier, särskilt som reklamen – i synnerhet till den senaste filmen – gärna betonar de avancerade visuella effekterna. Men som andra effektstinna filmer visar, räcker det inte med påkostad datoranimation för att locka den stora publiken. Och få filmer har som Star Wars haft en oförminskad popularitet hos en masspublik i över tjugo år.
Fascinationen kring filmserien vilar snarare på dess användning av myter och arketyper. Här öser den ur ett kulturellt arvegods med rötter långt tillbaka i historien. Som bibel har George Lucas använt den legendariske amerikanske mytologikännaren Joseph Campbells böcker, en inspirationskälla som även Francis Ford Coppola och George Miller hämtat näring ur till APOCALYPSE NOW (1979) respektive MAD MAX-TRILOGIN.
Från 1940-talet fram till sin död 1987 publicerade Campbell en rad böcker som tryckts om ett otal gånger och sålts i miljonupplagor. I The Mythic Image, The Masks of God: Creative Mythology 
och framförallt bästsäljaren The Hero With a Thousand Faces utgår han från psykoanalysens sätt att närma sig myterna. Inspirerad främst av Jungs teorier försöker han hitta ett kulturellt mönster gemensamt för alla civilisationer och epoker och som skall avspegla en tidlös mänsklig psykologi. Teorin om monomyten är central. Begreppet har hämtats från James Joyces roman Finnegans Wake och beskriver en föregiven kärnstruktur i alla myter och legender.
Dramaturgiskt kan strukturen beskrivas som separation-initiation-återkomst, och monomyten sammanfattas av Campbell så här: En hjälte stiger från en bekant värld in i en tillvaro behärskad av övernaturliga makter. Han möter fruktansvärda krafter och en avgörande seger inträffar. Hjälten kommer tillbaka från sitt äventyr med förmågan att göra gott för sina medmänniskor.
I Star Wars episod IV–VI är det Luke Skywalker som är den utvalde, och vi får tidigt veta, att han har särskilda egenskaper som skiljer honom från andra. Den nya trilogin, med episodnummer I–III upprepar i stort sett samma berättelse men med en viktig skillnad: den nya hjälten, Anakin Skywalker, utvecklas inte till en ljusets riddare utan till de mörka krafternas vapendragare, Darth Vader. Trilogierna står alltså i relief till varandra; den ena blir den andras negation.
Liksom Mad Max-trilogin gör Star Wars-filmerna ett postmodernt, kulturellt hopkok av olika tidsepoker, civilisationer och myter. Ibland blir det ganska förvirrat och Lucas har, liksom 
Campbell, kritiserats för att vulgarisera det han blandar i sin etnologiska pyttipanna. Alla som läst Bibeln vet emellertid att inneboende paradoxer inte nödvändigtvis är en svaghet. De kan vara en styrka. Myten öppnas för många olika tolkningar. Därmed förmår den också fascinera en bred publik från lilla samhällsskikt och med olika ideologiska uppfattningar.
Den första filmen kom 1977, endast två år efter Vietnamkrigets slut, och det låg nära till hands att se det högteknologiska Imperiet som en metafor för USA och de militärt underlägsna rebellstyrkorna som gerillakämparna i FNL. Men bara tre år senare lade Ronald Reagan sig till med några nyckelord från filmerna för att popularisera sin reaktionära politik. Den ekonomiskt och teknologiskt tveksamma satsningen på ett missilskydd i rymden kallade Star Wars, de CIA-betalda legosoldaterna i Contras utnämndes till ”freedom fighters” och Sovjetunionen beskylldes för att vara ”The Evil Empire”.
I nästa års presidentval kommer med all säkerhet Star Wars åter att bli ett slagfält för dem som vill lägga beslag på tolkningsföreträdet. Filmserien är nämligen ett hett debattämne i USA. Till exempel reagerade organisationer för olika icke-vita etniska grupper redan för 20 år sedan på vad de ansåg vara rasistiska stereotyper i rollgalleriet. Både hjältarna och ledarna bland fienderna var vita anglosaxer medan slemma skurkar och lustiga bifigurer spelades som kvardröjande nidbilder av andra folkslag.
För varje film har man introducerat allt fler icke-vita i allt större roller. Men det är först med den nu aktuella Episod I som exempelvis svarta och asiatiska skådespelare agerar i entydiga hjälteroller. Det har dock inte stillat kritikerna, som ser den rastafariliknande JarJar Binks som en Onkel Tom-figur i ny förklädnad och den girige Watto som en fortsättning på den klassiska judeockraren (med snabel istället för kroknäsa).
Engagemanget är naturligtvis ytterligare ett tecken på fascinationen för filmserien i ett land där populärkulturen är en nationell angelägenhet.
© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-08-19.