Mannen som ville vara medborgare

James Baldwin
En svart mans anteckningar (Notes of a Native Son)
Översättning: Martin Rogberg
Modernista, 157 s.

Ord & Bild, nr. 2, 2021
Tema: James Baldwin
130 s.

James Baldwin (1924–87) var full av betänkligheter inför publiceringen 1955 av essäsamlingen Notes of a Native Son. Han var då kring de trettio och tyckte det var väl tidigt att ge ut sina memoarer. Texterna, hämtade från tidskrifter som Partisan Review och Harper’s Magazine, handlade visserligen om de mest skilda ämnen, från romanen Onkel Toms stuga (Uncle Tom’s Cabin, Harriet Beecher Stowe 1852) till antisemitismen bland afrikanamerikaner och att möta rasismen i en schweizisk by som aldrig tidigare sett en svart människa i verkligheten. Men genom att Baldwins ämnen filtreras genom hans personliga minnen och upplevelser blir boken inte bara en samling essäer utan också ett slags självbiografi.

Notes markerade hans genombrott i en bred läsekrets världen över – idag en klassiker som dyker upp på listor över de bästa böckerna som någonsin utgivits – men blev samtidigt en börda för honom. Nu förväntade sig såväl svarta som vita kritiker att han skulle vara ett språkrör för ”den svarta amerikanska erfarenheten”. Det facket, vilket fack som helst, vägrade Baldwin foga sig i. Han var författare, inte en hudfärg.

När han samma år presenterade romanen Giovannis rum (Giovanni’s Room) för sitt förlag Knopf, mötte redaktörerna den med fasa och äckel. Man tog sin hand från den, övertygade om att den skulle förstöra hans karriär. Två år senare gavs den ut på ett mindre förlag och blev mycket riktigt utskälld, såväl för sin skildring av homo- och bisexuell kärlek som för att de flesta romanfigurerna var vita européer.

I debatten häcklades Baldwin som varken karl nog eller svart nog för att stå i medborgarrättsrörelsens frontlinjer. Och vad visste väl han, en fattig bög från Harlem, om livet i Jean-Paul Sartres hemtrakter? Vid sidan av den vita rasismen, var det den här trångsynta machoattityden bland svarta som fick honom att flytta till Paris 1948.

Han låter hållningen ta gestalt i porträttet av sin kylige och förmodligen psykiskt sjuke styvfar i titelessän ”Notes of a Native Son”: Dennes förakt mot den fysiskt klene styvsonen med författardrömmar och hatet mot allt med vit hudfärg – myndigheter, kultur, människor. Det sistnämnda gjorde Baldwin skeptisk. Men efter styvfaderns död i tuberkulos, upptäckte han att det fanns fog för känslorna även om de tog sig så oresonliga proportioner att det släckte ut alla nyanser.

Mötet med vardagsrasismen i det vita USA raljerar Baldwin över i en följetong av restaurangbesök som alla slutar med: ”Vi serverar inte negrer”. Till slut stövlar han rasande in på en fashionabel krog för att efter det sedvanliga bemötandet slänga en tillbringare vatten mot personalen innan han går därifrån. Essän slutar i hans försoning med sina egna, motstridiga känslor men också med sin styvfar och hans generation.

Från sin självpåtagna exil i Europa fortsatte Baldwin röra om i kulturdebatten under 1960-talet, som författare, medborgarrättskämpe och genom sina personligt färgade kulturessäer, många om film. Därefter hamnade han allt längre ut i marginalerna, bland annat efter att Svarta Pantrarnas informationsminister Eldrige Cleaver anklagat honom för att vara en självföraktande rasförrädare i sin kritikerhyllade bok Fråga inte ditt land (Soul on Ice, 1968). I afrikanskamerikansk film, litteratur och debatt var han så gott som osynlig under fyrtio år. Först 1998, elva år efter hans död, började återupprättelsen för hans konstnärskap med att Toni Morrisson redigerade och gav ut två volymer med hans essäer och romaner.

2010-talet blev till en veritabel Baldwin-renässans. Han fick då sitt namn på minnestavlor över gayrörelsens pionjärer runtom i USA. År 2016 utkom Raoul Pecks dokumentärfilm I AM NOT YOUR NEGRO som knyter Baldwins sista, outgivna bokmanus Remember This House till Black Lives Matter-rörelsen i den rasistiska backlashens USA. Två år senare följde Barry Jenkins sin Oscarvinnare MOONLIGHT (2016) med Baldwin-filmatiseringen IF BEALE STREET COULD TALK.

Förlaget Modernistas nyutgåva av Notes of a Native Son är därför en välkommen återintroduktion av Baldwins författarskap på svenska. Martin Rogbergs översättning från 1956 har sina litterära kvaliteter, men årets revidering borde ha varit mer grundlig. Att man exempelvis ändrat titeln från Att vara neger till En svart mans anteckningar ändrar ingenting i sak.

Den nya titeln reducerar fortfarande Baldwins författarskap till en hudfärg och missar därmed originaltitelns poäng. Hans ”native son” refererar till Richard Wrights roman från 1940 med samma namn (på svenska: Son av sitt land) och syftar på födslorätten att vara amerikan på samma villkor som vita. Inte ”neger”, inte ”svart”, utan en medborgare bland andra. Det hade också varit på sin plats att inkludera Baldwins eget förord till nyutgåvan 1984 för att ge läsaren den äldre författarens perspektiv på sig själv som ung.

Samtidigt med boken har tidskriften Ord & bild gett ut ett 130-sidigt temanummer om Baldwin. Efter Aleksander Motturis koncisa introduktion till författarskapet följer en disparat men läsvärd samling texter samt en föredömlig avdelning med recensioner av hans mest kända böcker. Flera skribenter har i hans anda en personlig ingång i sina läsningar av hans verk som visar varför de fortfarande är relevanta idag. Själv fastnar jag emellertid för två texter, en som pekar på vilka krafter Baldwin utmanade och en som placerar honom i en tradition av svarta essäister.

Douglas Field, författare till biografin All Those Strangers (2015), klipper ur FBI:s 1 884 sidor (!) långa Baldwin-dossier för att visa hur övervakningen färgas av chefen J. Edgar Hoovers rasism och kommunistparanoia. Förutom genanta faktafel om författarens biografi målar dokumenten upp samma knasiga ”Black Messiah”-myt som i fallet Fred Hampton, se filmen JUDAS AND THE BLACK MESSIAH. Att Hoover tilläts fortsätta förföljelserna trots presidenterna Kennedy och Johnsons täta politiska kontakter med framstående svarta aktivister som Baldwin, visar än en gång vilken antidemokratisk kraft FBI var för framförallt svarta amerikaner under 1900-talet.

Nyss avlidna litteraturprofessorn Cheryl A. Wall gör i essän ”Främling hemma” en insiktsfull analys av Baldwins sammanflätade personliga och politiska perspektiv. Från sin skrivmaskin på andra sidan av Atlanten kunde han betrakta USA som en profetia om en värld ”inte längre vit, och kommer aldrig att bli vit på nytt” och som just därför måste ta itu med det skiftet. Det får inte bara politiska utan också personliga implikationer för vilka ”vi” är.

Som så ofta när man läser Baldwin får man känslan av att han i samtiden såg ett förebud om den hat- och skräckfyllda reaktion mot den värld högern lyckats mobilisera mot de senaste decennierna. Nixon visade vägen genom att använda parollen ”war on crime” för att svartmåla icke-vita grupper som kollektivt kriminella, och Reagan fortsatte på strategin med sitt ”war on drugs”. De satte en ny och för många mer acceptabel språkdräkt på rasismen och kunde därmed återanvända dess klassiska vi-mot-dom-strategi.

”

Kriget mot brottsligheten – numera terroristförklarad av moderaterna – har, som bekant, också kommit till ett Sverige. Och den höger som en gång släpades skrikande och sparkande in i demokratin har återfått sitt gamla ansikte, nu som lydigt viftande svans åt en kostymförpackad nynazism. Därmed är vi tillbaka i en skrattspegelvärld av mänskliga relationer som deformerar såväl förtryckta som förtryckare.