If Beale Street Could Talk

USA 2019. Regi, manus: Barry Jenkins. Med: KiKi Layne, Stephan James, Regina King, Colman Domingo. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.59.

Nittonåriga Clementine ”Tish” Rivers (KiKi Layne) och tjugotvåårige Alonzo ”Fonny” Hunt (Stephan James) älskar varandra. De flanerar i ett höstvackert New York i början av 1970-talet, berusade av sina överväldigande känslor för varandra. Deras matchande kläder – han i blå jeansjacka och gulorange skjorta, hon i gulorange kappa och blåvit klänning – vittnar om själarnas harmoni.

Scenen är som gjord för en musikal. Man riktigt väntar på att musiken ska välla fram som en flodvåg på ljudspåret och svepa med sig kärleksparet i ett sång- och dansnummer som uttrycker deras längtan efter varandras kyssar, kroppar, närhet och liv tillsammans i all evighet. Men nu handlar filmen inte om de romantiska berättelsernas konventionella unga vita par, vars kärlek prövas av individuell vilja och moral.

If Beale Street Could Talk är historien om två svarta ungdomar i ett samhälle där alla oddsen är emot dem redan från början. Den numera klassiska romanförlagan av James Baldwin utkom 1974 men skrevs förmodligen redan på 1950-talet, då medborgarrättsrörelsen bildades som en reaktion på rasism, segregation och rättslöshet. Tish och Fonny är ett korrektiv till rasismens karikatyrer av svarta som barnsliga och djuriska varelser.

Baldwin ser kärleken som en heligförklaring av sina huvudpersoner; de blir till moderna upplagor av Bibelns Maria och Josef. Regissören-manusförfattaren Barry Jenkins (MOONLIGHT, 2016) understryker symboliken i måleriskt vackra, dröjande bilder som liknar ikonmålningar där de älskande betraktar varandra (och oss) med öppna, oskuldsfulla ansikten till meditativ musik. Han är en snickare med konstnärliga ambitioner, hon ett affärsbiträde och deras kommande barn hoppet om en ny framtid.

Förgäves letar de bostad hos fastighetsägare som ratar dem vid blotta anblicken. Tills en av dem veknar inför deras kärlek och öppnar dörrarna till ett spartanskt krypin. Lyckan ser dock ut att bli kortvarig när Fonny fängslas för ett brott han är oskyldig till. Men trots alla svåra prövningar som följer väljer såväl Baldwin som Jenkins att avsluta berättelsen med ett durackord.

If Beale Street Could Talk är till synes skräddarsydd för en intim och sensuell filmskapare som Jenkins. Hans kamera går gärna nära för att smeka filmens huvudpersoner, förhöja deras ungdomliga passion och i bästa mening naiva hopp på livet. Alla som älskat känner igen blickarna, gesterna, händerna som söker den andre.

En storslagen, närmast utopisk, kärleksberättelse som denna kräver emellertid stora, ibland till synes omöjliga, hinder för att engagera, och här brister filmen i gestaltning. Bland annat förbigår Jenkins att familjen Rivers har en mörkare hudfärg än familjen Hunt, vilket är det egentliga skälet till att Fonnys tokreligiösa mor och systrar föraktar Tish. Det handlar alltså om kolorism, ett slags rasism bland svarta som Spike Lee gestaltat tidigare i School Daze (1988).

Filmen utelämnar även Fonnys vän Daniels (Brian Tyree Henry) fruktansvärda berättelse om fängelsevistelsens sexuella och andra övergrepp som knäckt honom. När vi tillsammans med Tish ser den fysiskt och psykiskt märkta Fonny i fängelset har vi därför ingen aning om bakgrunden. Dessutom får vi varken veta något om poliskonstapel Bells (Ed Skrein) rasistiska historik eller om den riggade vittneskonfrontation som får Fonny oskyldigt inspärrad.

Medan Jenkins med hjälp av sina huvudrollsinnehavare gestaltar Tish och Fonnys kärlekshistoria som något konkret och begripligt, stannar omvärlden, som gör så mycket för att hindra deras lycka, vid en irrationell abstraktion. Det syns till och med i en detalj som då Fonny ger Tishs mamma Sharon (Regina King) en av sina träskulpturer. I romanen föreställer skulpturen en lidande man, men i filmen har detta onda förebud om Fonnys öde bytts ut mot en intetsägande abstrakt form.