Kirk Douglas in memoriam

Få ansikten har en sådan förmåga att bränna sig fast på näthinnan som Kirk Douglas (1916–2020), märkt eller förvridet av smärta, äckel, förnedring, självförakt, hat och revanschlust. Sönderslaget i boxningsringen i genombrottsfilmen Champion (1949), vanställt av att ha fått ena ögat uthackat i Vikingarna (The Vikings, 1958), fruset i en plågad grimas efter att ha fått ena örat avskuret i Vincent Van Gogh-biografin Han som älskade livet (Lust for Life, 1956). Oftast var det emellertid ett annat våld som satte spår i hans upproriska uttryck med sammanbitna käkar och brinnande ögon, det förtryck som ett orättfärdigt samhälle trasar sönder själen med.

Det är ingen slump att han idag är mest känd för titelrollen som slavupprorsledaren i SPARTACUS (1960). I inledningsscenen är Spartacus slavarbetare i en romersk gruva. Han låter sig inte hunsas av en sadistisk vakt utan ger igen genom att bita av dennes hälsena. I samma sekund hände något med publiken på föreställningen i Helsingborg, där jag för första gången såg filmen för femtio år sedan.

Alla i salongen kunde översätta hans glödande hat till någon egen förödmjukande livserfarenhet. Ögonen tändes. Några knöt näven i bänken. Mot slutet av filmen var så gott som alla beredda att, i likhet med slavarméns besegrade tusenden, ställa sig upp och deklarera ”Jag är Spartacus!”  och låta sig korsfästas snarare än vika ner sig för den romerska övermakten.

Kirk Douglas behövde ingen method acting. Hans känslouttryck föll sig naturligt från uppväxten på samhällets botten i småstaden Amsterdam, New York. Födelsenamnet var Issur Danielovitch Demsky, och han var son till rysk-judiska immigranter på flykt undan tsarens pogromer. I den läsvärda självbiografin The Ragman’s Son (”Lumpsamlarens son”) berättar han om hur han drömde om att en dag bli ”somebody”, även om han som född på fel sida av järnvägsspåret – stans klassmarkör – länge såg ut att förbli en ”nobody”.

Nyckeln till framgång var brottningen som gav honom idrottstipendium till universitet. Därefter kom han in på anrika skådespelarskolan American Academy of Dramatic Arts och bytte namn (också formellt) till Kirk Douglas. Just som han debuterat på Broadway kallades han till krigstjänst i flottan men fick vid hemkomsten hjälp av tidigare klasskamraten Laureen Bacall att flytta karriären till Hollywood.

Redan i första filmen, thrillern FALLET MARTHA IVERS (The Strange Love of Martha Ivers, 1946), slår det gnistor från filmduken i samspelet med Barbara Stanwyck. Douglas spelar hennes föraktade make, en bitter och försupen överklassvekling, men han gör det med en sådan tragisk resning att rollfiguren blir filmens antihjälte. Kritikerna skrev om en naturbegåvning, och snart gjorde Douglas sig till ett så pass säljande affischnamn att han 1955 kunde starta det egna filmbolaget Bryna, döpt efter hans mor.

Där producerade han flera av sina största succéer, som antikrigsklassikern Ärans väg (Paths of Glory, 1957) i regi av den unga talangen Stanley Kubrick. Totalt spelade Kirk Douglas i 95 filmer under drygt sextio år. Ingen av dem blev häpnadsväckande nog Oscarsbelönad. I stället fick han en heders-Oscar 1996 och höll galahistoriens roligaste tal som presentatör 2011, femton år efter att en stroke delvis förlamat honom.

I intervjuer talade han ofta om sitt skådespeleri som en flykt undan sig själv och sina plågsamma barndomsminnen av antisemitism och klassförakt. Ändå gjorde han ett så starkt personligt avtryck i varenda en av sina roller att han alltid tycktes spela olika aspekter av Kirk Douglas.

© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-02-06.

Kirk Douglas bästa filmer

FALLET MARTHA IVERS (The Strange Love of Martha Ivers, 1946)

Out of the Past (1947, totalförbjuden i Sverige)
I en av film noir-genrens svartaste pärlor spelar Douglas den kosmopolitiske gangstern Whit, så osmaklig att han, till skillnad från huvudpersonerna (spelade av Jane Greer och Robert Mitchum), bokstavligen dör i filmens marginal (vi ser bara fötterna sticka in i bildrutan).

MIN MAN – ELLER DIN? (A Letter to Three Wives, 1949)

Champion (1949)
Martin Scorsese och Robert De Niros förebild till Tjuren från Bronx (Raging Bull, 1980). Lysande regi, filmfoto och klippning förhöjer boxningsscenerna där Douglas gör en makalös rollprestation efter hårdträning med före detta proffsboxare. Här nämner hans rollfigur 49 Eagle Street, Douglas egen adress under uppväxtåren i Amsterdam. Klipp från filmen återanvändes senare i filmen Diamonds (1999), i vilken Douglas gestaltar en ex-boxare.

Sensationen för dagen (Ace in the Hole, 1951)
Cynikern Billy Wilders svartaste film, där Douglas spelar en alkoholiserad reporter på dekis som får karriären på fötter igen genom att skapa en mediecirkus kring en man som blivit instängd in en gruva efter ett ras.

Illusionernas stad (The Bad and the Beautiful, 1952)
En av de bästa självkritiska Hollywoodfilmerna. Douglas glänser som skrupelfri manipulatör när hans filmproducent använder hela sin repertoar av kallt kalkylerade charm för att få en regissör, en manusförfattare och en kvinnlig stjärna att göra sitt yttersta i en produktion som ska lyfta hans (och deras) karriär(er) till drömfabrikens topplista.

Han som älskade livet (Lust for Life, 1956)
Douglas spelar Vincent Van Gogh i sin första helt egna filmproduktion på Bryna Productions. En för Hollywood ovanligt antimelodramatisk och naturalistisk filmbiografi, där även Anthony Quinns Paul Gaugin lyser som Van Goghs bullriga och livsnjutande vän.

Ärans väg (Paths of Glory, 1957)
Stanley Kubricks genombrottsfilm med Douglas som producent och stjärna i en verklighetsbaserad antikrigsfilm om en fransk officer (Douglas) som trotsar sina överordnade när han tar sig an försvaret av några soldater som ställs inför en krigsrätt som är avgjord på förhand. På grund av sitt tema förbjöds filmen i flera länder, bland annat i Frankrike fram till 1975.

Vikingarna (The Vikings, 1958)
Muskulös actionfilmproduktion såväl framför som bakom kameran (av regissören Richard Fleischer) när Douglas och Tony Curtis spelar två vikingahalvbröder som, ovetandes om att de är släkt, konkurrerar med varandra om kungatronen och prinsessan Morgana (Janet Leigh, Curtis’ dåvarande fru) i Northumbria i norra delen av dagens England.

SPARTACUS (1960)

Viddernas man (Lonely Are the Brave, 1962)
En modern västernfilm som sätter tonen för efterföljande filmer på liknande tema (Hud, 1963; Comes a Horseman, 1977, THE RIDER, 2017 med flera). Douglas spelar en cowboy och tragisk hjälte som vägrar anpassa sig till det moderna samhällets konformism, konsumism och trångsynta regler. Hans vildsinta individualism leder till en kraftmätning med traktens sheriff.

7 dagar i maj (Seven Days in May, 1964)
En av regissören John Frankenheimers bästa filmer, gjord efter manus av Rod Serling (tv-serien The Twilight Zone, 1959–64). Den handlar om en amerikansk statskupp vid en tid när militärjuntorna var på frammarsch runt om i världen, minnet av Kubakrisen var i färskt minne och kärnvapenkapplöpningen låg på kokpunkten. Douglas spelar en överste som trotsar sin idol, en populär general (Burt Lancaster) som har aviserat sina avsikter att försöka bli landets nästa president men som  tänker föregripa valet genom att ta makten från den sittande, impopuläre, presidenten med försvarsmakten i ryggen. En av sju filmer där Douglas och Lancaster spelade mot varandra.

Vrakplundrarna (The Light at the Edge of the World, 1971)
Douglas och Yul Brynner gestaltar två konkurrerande pirater som kämpar om herraväldet över en fyr med vilken de kan lura fartyg till skeppsbrott vid en farlig kust. Efter en roman av Jules Verne.

Mardrömsjakten (The Fury, 1978)
Brian De Palmas svagare uppföljare till genombrottsfilmen CARRIE (1976). Douglas spelar en före detta CIA-agent som utreder den skrupelfrie Childress (John Cassavetes på demoniskt topphumör), som experimenterar med parapsykologiska ungdomar för att använda deras förmågor som vapen i krig.

Tough Guys (1986)
Parhästarna Douglas och Lancaster gör sin sista föreställning tillsammans som anakronistiska 1930-talsgangstrar utsläppta efter många år i fängelse till en  för dem bisarr 1980-talsvärld. Strålkastarljuset stjäls emellertid av Eli Wallach som geriatrisk yrkesmördare med flaskbottenglasögon.