Hoppet om att en bättre värld är möjlig tycks utrotningshotat på 2010-talet. Därför kan det vara hälsosamt att påminna om en tid av framtidsoptimism, uppbrott från det gamla, längtan efter nya horisonter. Då moderniteten var alternativet till traditionen med dess klassamhälle, könsroller och auktoritetstro. Det vill SVT-storsatsningen Vår tid är nu skildra.
Handlingen börjar den 7 maj 1945 med Nazitysklands kapitulation. I festyran på Kungsgatan i Stockholm träffar arbetargrabben Calle Svensson (Charlie Gustafsson) östermalmstjejen Nina Löwander (Hedda Stiernstedt) och ljuv jazzmusik uppstår. Han siktar på att starta eget och bli köksmästarnas mästare. Hon drömmer om att göra om familjens konkursfärdiga överklassrestaurang till svängigt hak för den unga generationen.
Som av en såpahändelse är Calle på väg till sin första arbetsdag på Löwanders malätna stolthet Djurgårdskällaren, där de unga tu snart springer upstairs och downstairs efter varandra. Över detta krackelerande miniatyrklassamhälle härskar matriarken Helga Löwander, spelad av Suzanne Reuter med sedvanlig arsenal av sarkastiska tonfall och smalögda giftblickar. Liksom den utdöende aristokratin i Tomasi di Lampedusas roman Leoparden tvingas hon snart inse att om det gamla ska bestå så måste allt förändras.
Traditionens väktare är tyskvänlige äldste sonen Gustaf (Mattias Nordkvist), modernitetens rebell yngre brodern Peter (Adam Lundgren). Hemkommen från arbete på flyktingförläggningar för nazismens offer och med judiska Suzanne Goldstein (Hedda Rehnberg) vid sin sida, tänker Peter arbeta internationellt med folkrättsfrågor. Alla framtidsplaner kompliceras emellertid av förvecklingar kring svartabörshandel, facklig kamp och kärlek över tidigare orubbliga tabugränser.
Men om berättelsen handlar om att tänka nytt, så är filmberättandet desto mossigare. Rollfigurer, som Björn Granaths senile kavalleriofficer och Göran Ragnerstams gangster till grosshandlare, är grovt tillskurna pappfigurer hämtade från förra sekelskiftets lustspel . Även de mest komiska karikatyrer och nattsvartaste skurktyper blir bättre om de får nyanser, blir mer sammansatta och hela människor. Vår tid är nu ska ju trots allt föreställa drama, inte fars.
Konstnärligt är serien räddhågset fyrkantig och filmhistoriskt analfabetisk, såsom de flesta svenska film- och tv-produktioner brukar vara. Medan scenografi, hår, smink och kläder ägnas stor möda åt att få tidstypisk har regin inte en fläkt av 1940-talet. Det är synd eftersom den experimentlusta som fanns då för drygt 70 år sedan, såväl i Hollywood som i svensk film, ter sig långt mer radikal och nytänkande än den rutinmässiga lunk genom decennierna som de fyra första avsnitten utlovar.
Var är fyrtiotalsfilmens dramatiska återblickar, djärva användning av subjektiv kamera eller psykologiskt motiverade bildvinklar och ljussättningar? De syns ingenstans, trots att de hade gjort underverk för att förflytta åskådaren till en annan tid med andra idéer om människan och om konsten.
Detsamma gäller konflikterna mellan generationer och klasser, som slipats ner och blivit tämligen menlösa. Om man ska förstå klassamhällets och kvinnoförtryckets förnedringsritualer, då måste de bli kännbara. Annars framstår bara upproret mot dem som harmlösa busstreck. Att skita i traditionerna var betydligt allvarligare, nämligen början på den nya, tolerantare och jämlikare värld som efterkrigstidens unga generationer fick växa upp i och som nu åter hotas av nazismens högerpopulistiska draksådd.
© Michael Tapper. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-10-02.
Vår tid är nu
Dramaserie i två säsonger om tio avsnitt vardera. Huvudförfattare: Ulf Kvensler. Huvudregissör: Harald Hamrell. Skådespelare: Hedda Stiernstedt, Charlie Gustafsson, Suzanne Reuter, Peter Dalle, Adam Lundgren, Hedda Rehnberg. Längd: cirka 55 minuter/avsnitt. Recensionen är baserad på en förhandsvisning av de fyra första avsnitten.