Våren 1968. Förändringens vindar viner genom släkten Löwanders generationsskiften. Familjematriarken Helga (Suzanne Reuter) och hennes allierade kökschef Stickan (Peter Dalle) är borta. Låsta i en ouppklarad arvstvist står den käbblande medelålders syskonskaran med omgivande rollgalleri som ett maskeradklätt vaxkabinett i en både befängd och, än värre, urtrist tidsbild.
Restaurang Djurgårdskällaren har moderniserats till nattklubben Ninas, döpt efter ägaren Nina (Hedda Stiernstedt). Dottern Christina (Julia Heveus) är ställets värdinna men bryter med sitt liv när hon hamnar i maoisten Johns (Morten Vang Simonsen) fanatiska klor. Snart har hon dragits in i en terroristsekt av idel fula, skitiga och elaka tråkmånsar stigna ur en karikatyr i Svenska Dagbladet.
Sekten har två förebilder: 1. Maoistiska Rebellrörelsen, ett tiotal personer i Uppsala som dansade en sommar 1968 efter den karismatiske spanjoren Francisco Sarrions dogmatiska tungomålstal för att sedan upplösas i brist på svenskt bondeuppror. 2. Norbert Kröcher och hans terrorist-wannebees som 1977 fantiserade om att kidnappa Anna-Greta Leijon. Båda var ofrivilligt mer komiska bekantskaper än de färglösa surpuppor vi möter här.
I säsong tre av Vår tid är nu är det som om man lagt en dödande hand över all dramatik. Personporträtten är enkla stereotyper reducerade till en egenskap, ett temperament, en min vardera – värst i fallen med arga kocken Carmen (Evin Ahmad) och löjliga diskjockeyn (Peter Viitanen). Och det finns ett uppenbart åldersglapp mellan flera av skådespelarna och deras medelålders rollfigurer, främst Nina och Calle, som ger ett amatörmässigt intryck.
Andra har hamnat så långt i bakgrunden att man undrar varför de är med överhuvudtaget. Äldste brodern Gustaf lommar runt som sysslolös men frälst nykterist. Lillebror Peter (Adam Lundgren) på konkurrerande Royal klipps då och då in för att med nollställd blick möta i stort sett alla konflikter. Då blir är serien som zombieteater, dränerad på att vad liv och själ heter.
Intrycket förstärks av den förutsägbara händelseutvecklingen enligt såpaformulär 1A, se till exempel: Nattklubbsköket hamnar i kaos så att Calle (Charlie Gustafsson) kan komma tillbaka som kökschef och kasta trånande blickar på Nina. Borgarrådet Maggan (Josefin Neldén) återförenas med ungdomskärleken Lilly (Karin Franz Körlof), som inte bara är en ordinär lesbisk aktivist utan dessutom ordförande i RFSL. Maggans son Uno (Oskar Laring) förgapar sig i Christina så att vi anar en final som sluter cirkeln så att den klassgränsöverskridande kärlekshistorien i säsong ett upprepas. Med mera.
Givetvis har man inte tagit något som helst intryck av 1960-talets ungdomligt livssprudlande nya filmvåg med djärva berättarexperiment och energisk användning av rörlig kamera och pulshöjande klippning. Det här är svensk film- och tv-produktion i en extrem mittfåra, slätstruken och historielös.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-10-28 (i tryck 2019-10-29).
Vår tid är nu, säsong 3, avsnitt 1–4
SVT-serie i åtta avsnitt. Regi: Harald Hamrell, Andrea Östlund, Anna Zackrisson. Manus: Ulf Kvensler, Malin Nevander, Johan Rosenlind. Medverkande Hedda Stiernstedt, Charlie Gustafsson, Julia Heveus, Oskar Laring. Längd: 1.00/Avsnitt. Premiär 2019-10-28.