Restaurang Folkhemmet de luxe

Första säsongen av VÅR TID ÄR NU (2017) lockade en storpublik på uppemot två miljoner per avsnitt. Inte oväntat har säsong två, som börjar handlingen år 1955, blivit än mer påkostad. Kostymören Marie Flyckt jobbar hårt för att följa tidens snabbt skiftande mode. Scenografen Michael Higgins tar sig an de revolutionära förändringarna av Stockholms stadslandskap, både när en ny innerstad ska byggas på Klarakvarterens ruiner och när förorten Vällingby blir till en triumferande fyrbåk för modernismens arkitektur.

Faktiskt tycks regin också ha morskat upp sig konstnärligt, lite i alla fall. Kameran rör sig friare, vågar sig på mer expressiva kameravinklar med ljussättningar känsliga för dramats skiftande sinnesstämningar och atmosfärer. Men fortfarande är man långt från de vågade formexperiment som Peter Weiss, Ingmar Bergman, Hasse Ekman med flera gjorde under 1950-talet. Det är ett konstnärligt fattigdomsbevis att dagens svenska film- och tv-regissörer framstår som långt mindre moderna än deras föregångare för mer än 70 år sedan.

Enligt gängse uppföljarlogik på bio och i tv har säsong två fått mer av (nästan) allt: fler klädbyten, fler påkostade stadsscener med tillhörande statister och rekvisita samt förstås fler och vildare såpadramatiska kast. Det börjar med ett Fanny och Alexander-mysigt julfirande hos matriarken Helga Löwander (Suzanne Reuter) som slutar i att Gustaf (Mattias Nordkvist) bryter med familjen. Strax knackar en ny delägare på dörren för att ta hans plats: danska yrvädret Henriette Winter (Sofie Gråbøl från Brottet/Forbrydelsen, 2007–12), ägare till Nya Teatern. En lovande start.

Fast det finns också det som blivit krympt i andra säsongen, främst utrymmet för arbetarklassen på köksgolvet och i serveringspersonalen. Där har ett par rollfigurer från säsong ett försvunnit. Andra, som trotjänaren Ethel (Anna Bjelkerud), ägnar serien bara ett förstrött intresse åt. Den enda man ger något utrymme att tala om är servitrisen, fackklubbsordföranden och singelmamman Maggan (Josefin Neldén).

Maggan är en gräsrotskämpe i arbetarrörelsen, men genom sin nyvunna bekantskap med socialdemokratiska toppolitikern Britt Gahn (Tova Magnusson) anar vi att hon kommer att stiga mot toppen. Hon möter också en ny typ av billig arbetskraft i form fattiga italienska diskare inhyrda från gangstergrosshandlaren Ragnarsson (Göran Ragnerstam). Det är ett ämne som fått ny aktualitet i debatten om lagstadgad lönedumpning för nyanlända flyktingar och som i serien får ett ansikte i Maggans skyddsling Angelo (Simone Coppo).

Men Maggan och hennes värld blir aldrig mer än ett sidospår, en hastigt inflikad distraktion, mellan interiörerna från de alltmer DALLAS-liknande intrigerna inom familjen Löwander. Det som skulle bli Restaurang Folkhemmet, sinnebilden för klassamhällets omvandling till välfärdsstat, tippar över i en traditionell överklassåpa. Härsklystne Peter (Adam Lundgren) visar tecken på att utvecklas till en svensk JR, uppbackad av sin intriganta fru Ester (Ida Engvoll). Helga är familjens åldrade och förbittrade farmorsragata. Gustaf axlar rollen som det svarta fåret. Och så vidare.

Det är helt enkelt för mycket av gammal såpabråte för att serien ska kännas ny. Och för lite av de omvälvande händelserna i världen utanför restaurangen för att den ska kännas som en fräsch tillbakablick. Vår tid är nu, säsong 2, stannar vid en snygg men konventionell förpackning av högst blygsamma ambitioner när det gäller att gestalta svensk efterkrigstid.

© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-10-05.

Vår tid är nu, säsong 2
Tv-serie i tio avsnitt på SVT. Regi: Anna Zackrisson och Andrea Östlund. Manus: Ulf Kvensler, Malin Nevander och Johan Rosenlind. Skådespelare: Charlie Gustafsson, Viktoria Folkesson, Suzanne Reuter, Mattias Nordkvist. Längd: 0.59/avsnitt. Recensionen baserar sig på en förhandsvisning av de fyra första avsnitten.