Blogg #3 – Michael Tapper

Lördagen den 13 september gästade jag ARCHFILMLUND 2014 och samtalade med Fredrik Jönsson från Folkets Bio och Edvin Bylander från Fojab Arkitekter om planerna för utbyggnaden av KINO. Lund är en stad som ligger i topp i biostatistiken. Det har sedan många år funnits ett underlag för fler och större biografer. Nu hoppas Kino med hjälp av en planlösning av Edvin Bylund kunna bygga två ytterligare salonger på taket till sin befintliga fastighet. Största problemet är dock entrén och foajén, som demolerades när Svensk Filmindustri köpte Europa Film och deras biografer.

För er som var med på den tiden blev köpet en lektion i en besynnerlig tillämpning av konkurrenslagstiftningen, med starka misstankar om informella kontakter bakom kulisserna. Det började 1983 med att Svensk Filmindustri (SF) var till försäljning. Europa Film ville köpa men Näringsfrihetsombudsmannen (NO) sade nej. Ett år senare var förhållandet det omvända. Europa Film hade till följd av två kostsamma felsatsningar – Kalabaliken i Bender (1983) och Sköna juveler (1984) – hamnat på konkursens brant och var till försäljning. SF ville köpa och NO sade överraskande ja.

När SF byggde om Europa Films gamla biograf Reflex, som Kino hette då, passade SE-banken på att sno åt sig en bit av biografen. Den måste återställas av flera skäl, bland annat för brandskyddets skull. Nya Kino ska även innehålla restaurang och kafé. Repertoaren kan därmed inte bara utökas med fler titlar, utan populära titlar kan fortsätta gå under en längre tid och på fler föreställningar. Tanken är nämligen att utöka öppettiderna på dagtid även i veckan, och det är bra med tanke på att Lund är en stad med många pensionärer och studenter men också människor som har flexibla arbetstider. Tydligen är alla över den politiska skalan positiva till förslaget, vilket gör att planerna kan gå i lås oavsett vem som tar över i Lund efter valet. Låt oss hoppas det går vägen.

Jag lovade i förra bloggen att fortsätta min genomgång av sommarens hemmabiorepertoar, men jag börjar med att gå tillbaka ända tills julen 2013, då blurayboxen The Vincent Price Collection utkom. Vid sidan av Divine, är Vincent Price (1911–93) det bästa exemplet på en kultskådespelare i ordets rätta bemärkelse. Han var en intellektuell med mastersexamen i konst och en skådespelarkarriär som började på den klassiska teatern, och det märktes på det han var mest känd för: skräckfilmerna.

Sällan har perversa aristokrater, galna vetenskapsmän och psykotiska mördare spelats med en sådan utsökt balansgång mellan sadistisk njutning, tragiskt patos och självironisk humor som av honom. The Vincent Price Collection kunde med lätthet innehållit två dussin titlar, men består bara av sex – alla klassiker. Boxen domineras av fyra Edgar Allan Poe-filmatiseringar signerade Roger Corman: The Fall of the House of Usher (1960), The Pit & the Pendulum (1961), The Haunted Palace (1963) och The Masque of the Red Death (1964). Sedan har man hängt på två brittiska produktioner: den förtidigt döde regissören Michael Reeves sista film Witchfinder General (1968) och The Abominable Dr. Phibes (1971) – man utelämnar alltså uppföljaren Dr. Phibes Rises Again (1972).

När man sett Poe-filmerna är det närmast otänkbart att tänka sig någon annan i de rollerna som Price gestaltar. Han gör sina grandiost vanvettiga slottsherrar med en pondus som låter oss ana den oinskränkta makt den feodala härskarklassen en gång hade och som möjliggjorde deras groteska behandling av sina undersåtar. Särskilt The Masque of the Red Death, som utspelar sig i pestepidemiernas Europa, är minnesvärd med sin fantasifulla scenografi, eleganta filmfoto (av Nicolas Roeg, no less), en satanistisk krydda i storyn av manusförfattarna Charles Beaumont och R. Wright Campbell och Prices primadonnemanér på toppen av skådespelarens förmåga.

Strax innan boxen fick House of Wax (1953) bluraypremiär i restaurerat skick (både 3D och 2D). Bland extramaterialet finns dessutom 1933 års version i tvåfärgstechnicolor med titeln Mystery of the Wax Museum, och trots min svaghet för Price är jag svårt förtjust i den första versionen. Lionel Atwills rolltolkning har mycket av Lon Chaneys kraftfulla och självförbrännande vrede över sig och Fay Wray ger, liksom i King Kong samma år, liv åt sin stereotypa dam-i-nöd-roll.

För några månader sedan släpptes även Theatre of Blood (1973), en av Prices många och ibland lite väl självparodierande roller under sin senare karriär. Regin av Douglas Hickox är banal och trist. Själva handlingen om en teaterskådespelare som hämnas gruvligt på sina kritiker är emellertid oemotståndlig. Många skådespelarkollegor och kanske än fler regissörer har lätt att sympatisera med protagonistens lustfyllda revansch. Exempelvis Richard Hobert efter kritikermottagandet av Tre solar (2004).

Med två tonårsgrabbar i huset blir det överhuvudtaget mycket skräck på hemmabion, och en del återseenden ger anledning till viss modifiering. Efter att ha sett En vampyrs bekännelser (Interview with the Vampire, 1994) gick vi vidare till DE FÖRDÖMDAS DROTTNING. Här har man slängt alla finkulturella ambitioner överbord för att omfamna kitsch av plastigaste valör när 1700-talsvampyren Lestat blir rockstjärna och väcker Akasha, egyptisk drottning och ur-vampyr. Jag står fast vid mitt omdöme i min ursprungliga recension, men nog var den mer underhållande än Neil Jordans vampyrexistentiella jämmersång. Detsamma gäller PITCH BLACK, som är kul popcornsunderhållning men inte mer än en långfilmslång gimmick om monster på en planet i mörker. En film som däremot höll måttet och mer därtill, trots en del svaga scener, var SINISTER. Här finns en story, en psykologisk trovärdighet och kanske en skruvning för mycket på skräckspiralen. Men den har några riktigt starka bilder som på ett oroande sätt biter sig fast. För filmen, liksom många andra i genren, är förstås en resa i ett inre snarare än ett yttre landskap.

Ni som inte sett den brittiska antologiskräckisen Dead of Night (1945) rekommenderas den nya blurayutgåvan. Producerad på Ealing, som efter andra världskriget mest skulle bli känd för sina sprudlande komedier (Massor av whiskey, The Ladykillers med flera), har den blivit modell för flera senare antologifilmer i genren, som Dr. Terror’s House of Horrors (1965). Ojämförligt mest känd är den avslutande episoden, i vilken Michael Redgrave spelar en buktalare med ett ohälsosamt förhållande till sin docka. Det inspirerade William Goldman att skriva romanen Magic (1976), som han omarbetade till ett filmmanus. Nyligen avlidne Richard Attenborough (1923–2014) regisserade filmen med samma namn från 1978. En av Hollywoods främsta kompositörer, Jerry Goldsmith (1929–2004), komponerade effektfull karnevalsmusik med skräckinslag och Anthony Hopkins gjorde en av sina bästa rolltolkningar som buktalaren. Filmen finns i amerikansk blurayutgåva, som rekommenderas främst på grund av det snygga filmfotot av Victor J. Kemper.