De fördömdas drottning – Michael Tapper

USA/Australien 2002. Queen of the Damned. Regi: Michael Rymer. Manus: Scott Abbott och Michael Petroni efter Anne Rices roman. Foto: Ian Barker. Musik: Richard Gibbs, Jonathan Davis. I rollerna: Stuart Townsend, Aaliyah [Aaliyah Dana Haughton], Vincent Perez, Lena Olin, Marguerite Moreau.
Filmstaden i Malmö och Lund

Queen of the Damned är en fri fortsättning på En vampyrs bekännelse och baserar sig på Anne Rices tredje roman om den blodtörstige Lestat. Här har huvudpersonen trendigt stöpts om för att passa slackergenerationen. Lika självömkande som en cafépoet uppfylld av sina outgivna diktsamlingar slappar han alienerat i en kista ett hundratal år som en slags ensamhetsdemonstration mot det odödliga varats olidliga lätthet. Sedan masar han sig lite lojt upp för att posera som sångstjärna i ett gothrockband.

Sammansmältningen rock- och vampyrmyter är väl inarbetad på film. Och australiske regissören Michael Rymer (In Too Deep, 1999) går spikrakt i samma fotspår som föregångarna på området, exempelvis Tony Scott (Blodshunger, 1983) och Joel Schumacher (The Lost Boys, 1987), då han låter stilen triumfera över innehållet.

I Queen of the Damned är nämligen blodsugarna, liksom i de tidigare filmerna, mer angelägna om att vara rätt stylade än att utgöra något verkligt hot mot mänskligheten. Och precis som sina föregångare i denna vampyr chic-undergenre har Rymer svårt att bestämma sig om han trots allt ska försöka skrämmas eller helt enkelt bara ge sig hän åt renodlad kitsch.

Den enda riktigt intressanta aspekten av filmen är Rymers försök att bygga upp en aura av androgyn glamour kring Lestat genom en närbildsestetik som starkt påminner om Josef von Sternbergs visuella dyrkan av Marlene Dietrichs ansikte. Tillsammans med filmens bisexuella kärlekstriangel mellan vampyrerna Lestat (Townsend), Akesha (Aaliyah) och Marius (Perez) kunde det ha givit filmen en välbehövlig konstnärlig profil.

Men filmens räddhågsna – snudd på puritanska – sexualskildring omintetgör detta. Istället lämnas vi med en okarismatisk antihjälte till vampyr och en reklamupphaussning kring den sorgligt bortgångna popstjärnan Aaliyahs ynka sju minuter på duken som egyptisk vampyrdrottning. Här är det svårt att egentligen tala om en rollinsats eftersom hon bara har några få, fåniga repliker som dubbats med en skrattretande Bela Lugosi-brytning av hennes bror. Så trots dedikationen till hennes minne tror jag därför att hon knappast hade velat bli ihågkommen för just den här filmen.