USA 2011. Regi: Nicolas Winding Refn. Skådespelare: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Albert Brooks, Ron Pearlman. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.30.
Huvudpersonen i Drive är lika namnlös som sin förarkollega i Walter Hills neonoir The Driver (1978). Men den ensamme, professionelle och våldsskicklige mannen med integritet och privat hederskodex har anor tillbaka till såväl Jean-Pierre Melvilles gangsterfilmer som Akira Kurosawas samurajberättelser och vidare till deckar- och västernfilmen. Här är han en stuntchaufför i Hollywoodaction som jobbar deltid som förare åt kriminella.
Ryan Gosling spelar honom med iskall blick och symbolmättad skorpionbild på jackan. Fast under ytan bultar ett självförgörande guldhjärta. När den unga kåkfararänkan Irene (Carey Mulligan) lockar honom med sin oskuldsfullhet snärjs han in i en dödlig komplott kring en rånkupp.
Som i alla noirfilmer anar både vi och huvudpersonen långt innan slutet att händelseförloppet styrt upp på the highway to hell. Men alla avfarter är stängda och det är bara att gasa på mot undergången. För i Los Angeles nattvärld gör man inga goda gärningar ostraffad om man får tro den här skoningslösa filmen.
Den filmhistoriskt skolade NICOLAS WINDING REFN (Pusher, BRONSON) kopplar direkt ett virtuost grepp om både storyn och åskådaren med hjälp av filmfotografen Newton Thomas Siegel (De misstänkta, X-MEN). För det här är en film som förstår att knipa käft och berätta i bild. ”Show, don’t tell” är en gammal Hollywoodmaxim som de verkar ha haft tatuerade på insidan av ögonlocken.
Inget avslöjar att filmen bygger på en roman av James Sallis, den är som gjord för bioduken. I synnerhet actionslagen får en fräschör av oväntade bildlösningar. Ett mord visas till exempel i de förvrängda skuggorna på asfalten. Det är elegant. Stilsäkert. Nästan varje bild skulle kunna ramas in och hängas på väggen.
En bra film syns på omsorgen om detaljerna och bifigurerna. Främst lyser komikern Albert Brooks som den slipprige gangsterbossen Bernie, men också Oscar Isaac gör mycket av sin otacksamma roll som Irenes strulige make Standard. Musiken är viktig som alltid hos Refn. Pusher var punk, Bronson Pet Shop Boys. Drive är minimalistisk elektronisk pop med drömska övertoner passande för den rosaskimrande kärlekssagan som glider över i svart.
Drive började i manusutkasten som en larmande FAST & FURIOUS-avläggare på hög budget. Efter närkontakt med paret Winding Refn & Gosling har den blivit raka motsatsen och just därför desto mer spännande. En sparsmakad, konstnärligt tonsäker och rakbladsvass thriller för en värld av fallna änglar under en brännande men aldrig varm sol.
© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-11-18.
