S1m0ne – Michael Tapper

USA 2002. Regi, manus: Andrew Niccol. Foto: Derek Grover, Edward Lachman. Musik: Carter Burwell. I rollerna: Al Pacino, Catherine Keener, Winona Ryder, Rachel Roberts.

Om Gattaca (1997) och TRUMAN SHOW (1998) var lätt-versioner av Philip K Dicks paranoida och dystopiska framtidsvisioner, så är Andrew Niccols senaste film, S1m0ne, en banaliserad omstöpning av Michael Chrichtons Looker (1981). Här skapar Hollywoodregissören Viktor Taransky (Al Pacino) inte artificiella fotomodeller för tv-reklam men väl den datasimulerade, fotomodellsliknande skådespelerskan Simone (Rachel Roberts) som lydigt instrument för sina – underförstått – konstnärligt högtstående ambitioner.

Chrichtons film var visserligen en uselt spelad och regisserad historia, men den hade åtminstone en angelägen och kritisk udd mot medieoligopolens makt att styra vår verklighetsbild. I Niccols film återstår bara det usla spelet och den lika usla regin. Och inget är så ironiskt som en usel, ironisk komedi över föregiven uselhet: Genomlysningen av en cynisk filmbransch och dess ”fördummade” publik i S1m0ne är nämligen inte bara dåligt konstruerad; den roar dessutom enbart i kraft av sin egen oförmåga – ungefär som Suzanne Ostens mediekritiska skräckfilmskalkon Livsfarlig film en gång gjorde.

I synnerhet lider man inför åsynen av en synbart sliten och förvirrad Al Pacino i vad som måste vara hans filmkarriärs absoluta lågvattenmärke. Tidvis verkar han med sin stapplande gång och glasartade blick knappt ens närvarande framför kameran. Och även de övriga skådespelarnas prestationer haltar betänkligt: Christine Keener, minnesvärd för sin bitchiga replikgiftighet som femme fatale i I HUVUDET PÅ JOHN MALKOVICH, är här lika fängslande som en urblekt motivtapet. Likaså är Pruitt Taylor Vince (HEAVY, Betty tur och retur) sorgligt bortkastad i sin amatörmässigt utformade roll som skandaljournalist.