BIO. SCIENCE FICTION/ACTION. USA, 2024. Regi: Wes Ball. Med (apor): Owen Teague, Lydia Peckham, Peter Macon, Kevin Durand. Med (människor): Freya Allan, William H Macy. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.25.
Pierre Boulles roman Apornas planet (La planéte des singes, 1963) och den första filmatiseringen från 1968 gav eko till decenniets debatt om rasism och arvet efter slaveriet. Prequel-serien med början 2011 har fortsatt i samma anda. APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION (Rise of the Planet of the Apes) kom som en allegori över klassmotsättningarna under finanskrisen. Uppföljaren, med undertiteln UPPGÖRELSEN (Dawn of the Planet of the Apes, 2014), hade slående likheter till den amerikanska koloniseringens folkmordspolitik. Och i 2017 års APORNAS PLANET: STRIDEN (War for the Planet of the Apes), mötte människorna ap-upproret med tortyr, avrättningar och koncentrationsläger samtidigt som fascismen åter växte i politisk styrka.
Bioaktuella fjärde filmen sluter cirkeln mot originalberättelsen med ett civilisationspessimistiskt scenario. Det har gått några hundra år sedan revolutionen under Caesar. Aporna har levt i småskaliga jägar-samlarsamhällen, men nu börjar imperiebyggande kungadömen växa fram. Apornas planet ser ut att slå in på mänsklighetens destruktiva väg för att bli den värld som mötte romanens rymdfarare.
Tonårige huvudchimpansen Noa (Owen Teague) blir varse den nya tiden när hans idylliska by bränns ned av bonbon-kungen Proxima Caesars (Kevin Durand) gorillaarmé, och invånarna förs bort till att bli slavar. Liksom kung Louie i Rudyard Kiplings DJUNGELBOKEN (The Jungle Book, 1894; filmatiserad 1967 och 2016) vill Proxima inte längre apa sig utan söker hemligheterna bakom människans herravälde. Hans mänsklige kollaboratör Trevathans (William H Macy) berättelser om Romarriket har inspirerat honom att ersätta ap-Caesars demokratiska etos med romerske Caesars tyranni.
I hopp om att frita sina bybor beger sig Noa mot Proximas stad. På vägen möter han den beläste orangutangen Raka (Peter Macon), som ger honom (och biobesökare som inte sett de tidigare filmerna) en historielektion. Han tar sig också an en människoflicka (Freya Allan) som Proxima jagar, men anar inte att hon smider egna planer.
Regissören Wes Ball (THE MAZE RUNNER-trilogin) och manusförfattaren Josh Friedmans (2005 års VÄRLDARNAS KRIG) Kingdom matchar inte (R)evolution men är en klar förbättring från b-delarna 2 och 3 under regissören Matt Reeves. Man underkastar sig visserligen samma stereotypa genremönster med de obligatoriska explosionerna och en förutsägbar slutuppgörelse som filmens final. Men på vägen dit ger man större utrymme åt enkelt formulerade men för vår tid väsentliga diskussioner om vad en demokratisk livshållning faktiskt innebär – också över artgränserna.
Det är inte lätt att efterträda den ojämförlige Andy Serkis i huvudrollen. Owen Teague (THE STAND) lyckas dock med sin uttrycksfulla mimik och kroppsspråk (via motion capture) göra sin Noa till en ovanligt komplex actionhjälte. Full av motstridiga känslor inför människorna och möjligheten till samexistens. Epilogen, som i vanlig ordning öppnar för att fortsättning följer, antyder att hans tankar varit alltför välvilliga och att hans goda gärningar inte kommer att gå ostraffade.
© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-05-08.