BIO. SUPERHJÄLTEACTION. USA, 2023. Regi: Nia DaCosta. Med: Brie Larson, Teyonah Parris, Iman Vellani, Samuel L. Jackson, Park Seo-Joon, Zawe Ashton. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.45.
Indie-filmmakarparet Anna Boden och Ryan Flecks CAPTAIN MARVEL (2019) gav superhjältegenren en kreativ vitamininjektion. Plötsligt fanns hopp om nytt liv efter år av överproduktion med tydliga tecken på materialtrötthet. Det hoppet falnar med uppföljaren The Marvels, där regissören Nia DaCosta efter sin bleka skräckfilm CANDYMAN häromåret demonstrerar att hon också saknar begåvning för superhjältegenren.
Filmen sällar sig till Disney/Marvels tidigare kritiker- och publikfloppar som ETERNALS, SECRET INVASION och Ant-Man and the Wasp: Quantumania. Och i år har även bolagets egna medarbetare på öppet kritiserat bolaget för att sätta orimligt tajta dödlinjer i löpandebandstillverkningen. Med följd att man släppt igenom hafsigt skrivna manus och slarvigt gjorda visuella effekter.
The Marvels är ett typexempel. Enligt tidningsrapporter var visningarna av filmen för en testpublik så katastrofala att man tvingades skjuta upp premiärdatumet för att försöka lappa och laga med bland annat nyinspelade scener. Det hjälpte inte, kan jag konstatera efter pressvisningen.
Sällan har spänning, humor, actionraffel och en grundläggande förmåga att underhålla lyst så med sin frånvaro. Tanken har varit att med New Jersey-tonåringen Kamala Khans (Iman Vellani) förvandling från Marvel-nörd till superhjälte spela på cosplay-publikens drömmar om att bli ett med sina fantasier. Ett scenario som filmatiseringarna av den tecknade serien KICK-ASS drog till sin mest absurda, tonårsrebelliska spets.
I The Marvels har man uppenbarligen ingen aning om vad idén ska användas till. Khan blir därför aldrig mer än en bortkommen, kramgo nalle till Captain Marvel (Brie Larson) och hennes afrikanamerikanska sidekick Monica Rambeau (Teyonah Parris), som just snubblat över egna superkrafter. Tillsammans ska de kämpa mot Kree-krigaren Dar-Benn (Zawe Ashton) men hamnar, trots filmens korta speltid, på flera meningslösa sidospår. Det fånigaste är en operettplanet där man oavbrutet sjunger och dansar utan att ha ett enda bra nummer på repertoaren.
Handlingen, dialogen och inte minst kontinuiteten mellan scenerna är så bristfälliga att skådespelarna ser helt vilsna ut. Som om man tvingat dem uppföra ett stenkorkat rollspel på en budget om 250–300 miljoner dollar. Vilket The Marvels också blivit.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-11-08.