Candyman – Michael Tapper

Kanada/USA 2021. Regi: Nia DaCosta. Med: Yahya Abdul-Mateen II, Teyonah Parris, Nathan Stewart-Jarrett, Tony Todd. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.31.

2121 års Candyman har i marknadsföringen presenterats som en ”andlig uppföljare” till originalfilmen från 1992 men kan egentligen bättre beskrivas som en direkt fortsättning, en Candyman – trettio år senare. Handlingen har uppdaterats till nutidens Cabrini Green i Chicagos South Side som gentrifierats från slumområde till chic adress för afrikanamerikansk medelklass. Under den polerade ytan döljer sig dock spöken från rasismens långa och brutala historia som tar gestalt i titelns hämnande monster.

Så långt är nya Candyman en långt bättre metafor för hur det förflutna kommer ikapp en välbärgad men historielös generation än Jordan Peeles ogenomtänkta US (2019). Här överlåter Peele registolen åt Nia DaCosta, som slog igenom häromåret med det socialrealistiska dramat Little Woods (2018), för att i stället ta rollen som filmens producent och manusförfattare (med DaCosta). Och hon har ett bra grepp om både socialrealismen och dramat även i nya Candyman men är svagare som genreregissör.

Filmen börjar med en återblick på slummens Cabrini Green 1977 och ett brutalt mord på en hemlös svart man av vit polis. Varför vi behöver gå femtio år tillbaka för att bevittna ett sådant övergrepp när det finns gott om liknande från vår egen tid förblir oklart, och kopplingen till filmens berättelse är påklistrat. Mordet hade passat bättre i ett montage av vit lynchjustis mot svarta genom århundradena sedan slavtrafiken över Atlanten började.

I nutidens Cabrini Green möter vi huvudpersonerna Anthony (Yahya Abdul-Mateen II), en talangfull konstnär på väg att slå igenom, och hans flickvän Brianna (Teyonah Parris), som jobbar för en känd vit gallerist i stan. Efter en tids idétorka och pressad att komma med något nytt till en sedan länge planerad utställning får Anthony tips om legenderna kring Candyman. Inspirerad att arbeta med nya målningar och installationer, börjar han gräva i historien bakom.

Under sina efterforskningar stöter han på fallet med forskaren Helen Lyle som trettio år tidigare blev inblandad i en serie mord under sina undersökningar av mytbildningen (se 1992 års version). Inte oväntat visar det sig att även Anthony ovetande haft personliga beröringar med Candyman, och snart lockar hans konst fram monstret igen. Premisserna öppnar för originella skräckscener – se exempelvis konstskräckkomedin VELVET BUZZSAW (2019) – men här kommer filmen till korta.

Tanken är att Candyman förkroppsligar både Anthonys egna undertryckta aggressioner mot det rasistiska samhället han lever i men också raseriet från generationer av afrikanamerikaner. Dessvärre använder Da Costa inte filmens konstnärliga verktygslåda med klippning, kamera, ljud, musik med mera för att göra det rättvisa i skräckscenerna. Som drama får Candyman 2021 in ett par smockor i magen på publiken, men som skräckfilm bara några lätta jabbar.