USA/Storbritannien 2007. Regi: Danny Boyle. Skådespelare: Cillian Murphy, Michelle Yeoh, Chris Evans, Rose Byrne. Längd: 1.47.
Boyle och författaren Alex Garlands (THE BEACH, 28 DAGAR SENARE) rymdresa år 2057 handlar om rymdskeppet Icarus II:s väg för att ge den döende solen en vitamininjektion i form av en kärnladdning ”the size of Manhattan”. På vägen dit finner de föregångaren Icarus, vars besättning tros ha dött. Men när de dockar får de in en skräckinjagande extrapassagerare.
En fissionsbomb för att återuppliva solens fusionsprocess (jämför 2010 och THE CORE) + ett rymdskepp med det ödesdigra namnet Icarus (”Ikaros”) + en skräckfilmskrydda från Alien = sf-kitsch? Kanske, men oerhört imponerande iscensatt sådan.
Man får nog gå tillbaka till 1970-talet och Nicolas Roegs associativa bildfyrverkeri i Don’t Look Now (1973) och MANNEN UTAN ANSIKTE (The Man Who Fell to Earth, 1976) för att hitta något liknande. Filmen börjar i en meditativ rytm, där besättningen insett de enorma oddsen som är emot ett lyckat uppdrag och balanserar på gränsen till uppgivenhet. Några verkar redan odla sin dödslängtan och mediterar i ett vitglödande ljusflöde från solen eller fantiserar om att falla ner mot den glödande ytan, som här ges en trolsk magnetism likt planeten i boken/filmerna Solaris.
Det förefaller inte finns någon gemenskap i besättningen, enbart ensamma, skadade själar med högst personliga, vagt religiösa drivkrafter. Efter mötet med spökskeppet Icarus och en rad olyckor som ytterligare minskar utsikterna att lyckas, blir både handlingen och bildberättandet alltmer (mar)drömslikt, nästan psykedeliskt i finalen.
Filmens suggestionsförmåga ligger till en del i det imponerande, lågmälda skådespeleriet av den internationella ensemblen men framförallt i de anslående visuella effekterna, som gjorts på lilla MPC. Sällan har rymden skildrats med en sådan skräckblandad fascination. Logiken brister, men vägen är definitivt resans mål på den här rymdfärden.
© Michael Tapper, 2007. Sydsvenska Dagbladet 2007-04-20.