A Private War – Michael Tapper

USA 2018. Regi Matthew Heineman Manus Arash Amel efter Marie Brenners artikel ”Marie Colvin’s Private War” (2012) i Vanity Fair Foto Robert Richardson Klipp Nick Fenton Scenografi Sophie Becher Musik H. Scott Salinas. Skådespelare Rosamund Pike Marie Colvin Jamie Dornan Paul Conroy Tom Hollander Sean Ryan, utrikesredaktör på The Sunday Times Stanley Tucci Tony Shaw Corey Johnson Norm Coburn Faye Marsay Kate Richardson Nikki Amuka-Bird Rita Williams. Producenter Matthew George, Matthew Heineman, Basil Iwanyk, Charlize Theron, Marissa McMahon Produktionsbolag Thunder Road Pictures, Denver and Delilah Productions, Acacia Filmed Entertainment, Savvy Media Holdings Längd 1.51 Recensionen utgår från den amerikanska bluray-utgåvan av filmen.

Matthew Heinemans Oscarsnominerade CARTEL LAND (2014) och den mångfalt prisbelönta CITY OF GHOSTS (2017) är några av de mest skakande och sevärda dokumentärer om krig jag sett. Och det förvånar mig inte att hans första spelfilm är just en biografisk skildring av en krigsreporter som betalade med sitt liv för sin vilja att dokumentera sanningen bakom rubrikerna. Marie Colvin (1956–2012), amerikansk utrikeskorrespondent för brittiska The Sunday Times, bevakade diktatorn Bashar al-Assads folkmord på sina egna medborgare i inbördeskrigets Syrien när hon själv blev en måltavla för regimen.

Redan i Beirut – innan hon reste över gränsen – hade hon fått reda på att den syriska armén fått uttryckliga order om att oskadliggöra journalister. Allt för att dölja den urskillningslösa statsterrorismen mot såväl jihadister som rebeller för ett demokratiskt styre och en skyddslös civilbefolkning. Krigföringen bröt – och fortsätter än idag, sju på senare, att bryta – mot alla internationella lagar, inklusive medvetna bombningar av sjukhus och skolor och mord på journalister.

Ändå tog hon sig in illegalt tillsammans med fotografen Paul Conroy, som hon samarbetade med, och deras franske kollega, fotografen Rémi Ochlik. I flygattacken mot Homs den 22 februari 2012 dog Colvin och Olchik. Conroy klarade sig men blev svårt sårad. Deras offer har följts av många fler.

Enbart 2017 dödades tolv journalister i Syrien, och när det gäller antalet dödade och fängslade journalister, liksom antalet länder där pressfriheten minskat, talar statistiken sitt tydliga språk. Den fria journalistiken är under både politisk och militär attack. Enligt REPORTRAR UTAN GRÄNSERS RAPPORT 2018 dödades totalt 80 journalister (varav 49 var överlagda mord), tre saknas, 60 hålls som gisslan och 348 sitter fängslade.

Man skulle, med andra ord, kunna göra många filmer som A Private War. Den extremt låga budgeten på 3,1 miljoner dollar för Heinemans film vittnar emellertid om filmbranschens och kanske också publikens ointresse eller till och med likgiltighet för press- och yttrandefrihet. Och det i en tid när sådana, för oss självklara, rättigheter åter hotas av samma mörkerkrafter som under mellankrigstiden. Ändå har det bara gått lite drygt 70 år sedan andra världskrigets slut, som säkrade att vi som lever idag kunnat växa upp i en tid av upplysning, demokrati och välfärd.

A Private War har gjorts av filmarbetare både bakom och framför kamerorna som jobbat för låg eller ingen ersättning. Desto tydligare lyser deras brinnande engagemang för filmen igenom i den kraft med vilken filmen skildrar det journalistiska arbetet. Jamie Dornan visar en helt annan kaliber än i de fåniga FIFTY SHADES-filmerna (2015–18), och Tom Hollander (THE NIGHT MANAGER, 2016) och Stanley Tucci (FEUD, 2017) är båda gedigna karaktärsskådespelare som inte för ett ögonblick ser någon biroll som för liten utan alltid lyckas göra dem minnesvärda.

Inget kan dock skymma att det här är ännu en kraftprestation av huvudrollsinnehavaren Rosamund Pike (GONE GIRL, 2014). Hennes gestaltning av en reporter på gränsen till nervsammanbrott efter en lång serie krigstrauman, fysiska som psykiska, borde ha varit given för en Oscar (nu blev det bara en Golden Globe-nominering). Orädd intill vansinne. Idealistisk intill självdestruktivitet. Och helt utan förmåga att kunna tränga bort alla de jävligheter som hon sett under sina uppdrag.

Piratlappen hon bar över vänster ögonhåla efter att ha sårats i en granatattack i Sri Lanka 2001 blir aldrig till en machopose utan påminner både oss och henne själv om den tunna linje mellan liv och död som hon vandrar på under sina uppdrag. Pikes rollprestation som en sårig och tjurskallig och fängslande reporter med livet som insats är som en väckarklocka för en tid plågad av uppgivenhet och desperation. En påminnelse om att göra det rätta, det som krävs, mot alla odds och mot alla officiella lögner.

Det finns en scen strax innan den fatala flygattacken som illustrerar just detta. I en direktsändning i amerikansk tv medverkar Colvin via videolänk och får just frågan om varför hon envisats med att just ta sig till Homs, ingen annan reporter är ju där? Och hon svarar:

For an audience for which any conflict is very far away, this is the reality. There are 28,000 civilians, men, women and children, a city of the cold and hungry, starving, defenseless. There are no telephones. The electricity has been cut off. Families are sharing what they have with relatives and neighbors. I have sat with literally hundreds of women with infant children who are trapped in these cold, brutal conditions, unable to feed their children anything other than sugar and water for weeks on end. That little boy was one of the two children who died today. It’s what happens every day. The Syrian regime is claiming that they’re not hitting civilians, that they’re just going after terrorist gangs. But every civilian house has been hit. The top floor of the building I’m in has been totally destroyed. There are no military targets here. It is a complete and utter lie.

Nyhetssändningens programledare häpnar över att Colvin vågar använda ordet ”lögn” i denna pk-högextrema tid där tyckande jämställs med kunskap och lögn förvandlats till ”alternativa fakta”. Hennes rättframhet och sakliga rapportering framstår, liksom en gång krigsbilderna från Vietnam, som en befriande ögontvätt på de som varit förblindade av den officiella propagandan. Och hon fortsätter med att förmedla den fråga som den syriska civilbefolkningen har ställt sig alltsedan kriget bröt ut: ”Varför har världen övergivit oss?”

Hon själv kan inte finna något rimligt svar, och de flesta politiska ledarna i världen har duckat för frågan. De enda som gett besked är de till högerpopulister maskerade nynazister i Europa och USA som instämmer i diktatorn Bashar al-Assads lögner om att de han bombar, torterar och låter avrätta alla är terrorister och kriminella. Även om de inte är det.

Givet den magra budgeten, är filmens anmärkningsvärt höga produktionsvärden inget annat än imponerande. Bilderna från Colvins arbete på fältet, och särskilt slutscenerna i det ödelagda Homs, har en närvarokänsla som få andra krigsskildringar lyckas förmedla. Undantaget scenerna i London, har inspelningen förlagts till Jordanien, vars närhet till Syrien har varit avgörande för autenticiteten som miljöerna förmedlar.

Heineman och manusförfattaren Arash Amel skapar en intressant kontrast mellan Colvins privatliv i London och uppdrag i världen. I lugnet och tryggheten på hemmaplan är hon rastlös, obekväm och nervig, liksom kameran och klippningen. Men så fort hon kommer ut i hetluften vid frontlinjen till någon konflikt blir hon som förbytt: fokuserad, vital och rent av upprymd. En adrenalinknarkande tillvaro som överensstämmer med många andra krigsreportrars vittnesmål.

Stilistiskt följer filmen hennes sinnestillstånd. Några stilla bilder på reportageresa i Irak eller Libyen förmedlar en meditativ känsla av Colvin upplever att hon är just där hon ska vara: i krigshändelsernas centrum, där det inte finns något filter mellan sanningen och pennan. Det är förstås lugnet före stormen och förbyts strax i krigets kaos och brutalitet och som Heineman fångar med grepp vi känner från hans dokumentära arbete.

A Private War är en av 2018 års bästa och viktigaste filmer men har likväl inte tilldelats några viktiga filmpriser, inte heller har den fått mer än en högst begränsad distribution. Möjligen kommer den att få viss spridning på strömningstjänster under det här året, men den nu finns i alla fall på utmärkta amerikanska dvd- och bluray-utgåvor som kommer att följas av en europeisk release den 14 juni. Missa den inte!