Storbritannien/USA 2015. Regi: Sam Mendes. Skådespelare: Daniel Craig, Léa Seydoux, Ben Winshaw, Ralph Fiennes, Andrew Scott, Monica Bellucci, Christoph Waltz. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.28.
Jubileumsfilmen SKYFALL borrade sig ner på djupet av James Bond som rollfigur och kulturfenomen. Ur hjärterötterna i den brittiska kolonialismen och kalla kriget vaskade filmmakarna fram ett actiondrama med shakespearesk resonansbotten. Samtidigt gjorde man upp med de sista resterna av författaren Ian Flemings groteska chauvinism.
Agent 007 föddes på nytt, men vad skulle man göra med denna kvarleva från stormaktstiden i drönarkrigens och den globala övervakningens tidevarv? Svaret i Spectre fortsätter där Skyfall slutade. Inte oväntat då manusförfattarna är desamma som i föregående film plus Jez Butterworth (BLACK MASS) som ny vitamininjektion. Daniel Craig står dessutom själv som en av producenterna.
För varje film med honom i huvudrollen har den genre- och samhällskritiska tonen skärpts, och här fullkomnas de tidigare tre filmernas tema om den inre fienden. Vän och fiende glider nu samman när Bonds ärkefiendes ekonomiska och politiska nätverk nästlat sig in i Storbritanniens maktcentrum. Multinationella terroristkoncernen Spectres symbol är bläckfisken, här kompletterad av gökungen som sinnebild för de totalitära krafter som smugit sig in demokratins bo bara för att tömma det på all näring.
Spectres infiltratör i brittiska underrättelsetjänsten talar på ett sätt som vi känner igen i samtidsdebatten. Om demokratins behov av ”effektivisering” (läs: avveckling). Om nödvändigheten av att hålla samtliga medborgare under ständig kontroll. George Orwells namn nämns, och med hans dystopiska vision i 1984 slår filmen en bro från fascismens och stalinismens 1930-tal till en nutid då nya och långt mer fruktansvärda maktinstrument ligger klara. Ett kriminellt herravälde står för dörren.
Det saknas alltså inte ambitioner i denna – som det ser ut – tack- och farvälföreställning från Craig och kanske också från Bond själv. Hur allvarligt menad sortin är återstår förstås att se om och när nästa film får premiär.
Svagheterna i Spectre finns i gestaltningen. Filmen är till att börja med lösare i fogarna än Skyfall. Det finns transportsträckor och sidospår man kunde trimmat ordentligt. Samtidigt saknas det fördjupning på väsentliga ställen, särskilt som man tassar vidare in på tidigare förbjuden mark: att konfrontera Bond med moraliska, politiska, psykologiska och existentiella frågeställningar.
I stället för att staka ut tydligt definierade mål för Bonds agentinsatser – som att rädda USA:s guldreserv (Goldfinger) eller förhindra ett krig mellan Kina och Storbritannien (Tomorrow Never Dies) – handlar det i Skyfall och Spectre om att vända blicken inåt. Mot ett Storbritannien som snarare än att vara en suverän demokratisk stat börjar likna tentakeln på en bläckfisk av globala ekonomisk-politiska intressen. En spegelbild av Spectres organisation.
Bond börjar fråga sig vems intressen han egentligen arbetar för och vilka politiska och moraliska värden han skyddar med sin licens att döda. Det leder i Spectre till mötet med Spectres ledare Ernst Stavro Blofeldt (Christoph Waltz), som visar sig även ha ett personligt band till Bond. Vi anar ett brödradrama av bibliska dimensioner, men serveras bara dramatiskt kraftlösa episoder när deras gemensamma förflutna rullas upp och i slutuppgörelsen vid ridåfallet. Det trots en utstuderat sadistisk tortyrscen som ytterligare ska elda på Bonds hämndbegär.
Bättre svarar filmen på Bonds yrvakna känsloliv och stigande känsla av alienation inför agentlivet. Mycket beror det på franska skådespelerskan Léa Seydouxs utsökta rolltolkning av den både hårda och sårbara Bondbruden Dr. Madeleine Swann. Hon blir en fortsättning på Vesper Lynd (Eva Green) i Casino Royale och lyckas ta sig in under Bonds teflonhud för att slutligen bända loss honom från fältagenten 007.
Actionfilmen Spectre är lika ojämn som persondramat. Den öppnar i vanlig stil med en jakt-och-fajt-prolog när Bond tampas med en yrkesmördare under De dödas dag-festligheterna i Mexico City. Scenen börjar lite trevande, men tar fart när antagonisterna äntrar en helikopter. Biljakten – ett obligatoriskt inslag i filmserien – saknar däremot schvung på grund av slappt regiarbete.
Men undantaget den fantasilösa slutuppgörelsen är inslagen med David Batuista ändå de svagaste. I honom har man en mångsidig kampsportsmästare, tillika flerfaldig tungviktsvärldsmästare i Mixed Martial Arts. Rena julafton för den som vill koreografera närstridsscener med finess och stil. Fast tydligen ingenting för filmens upphovsmän, som nöjer sig med fyrkantig brutalitet och trist råkurr. Sam Smith och Jimmy Napes banala förtextlåt i par med Thomas Newmans likgiltiga filmmusik sänker humöret ytterligare.
Sammanfattningsvis: Iscensättningen matchar inte ambitionerna, men fortfarande är Bond bättre än det mesta i actionfacket.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-10-30.
Se även:
NO TIME TO DIE (2021)
JAMES BOND – MED RÄTT ATT SHOPPA (2014)
JAMES BOND: ’THE WORLD IS NOT ENOUGH’ (2012, radioprogram i SR/P1 Special)
SKYFALL (2012)
JAMES BOND – 50 ÅR AV SNOBBERI MED VÅLD PÅ VITA DUKEN (2012)
BOND REVISED: LICENCE TO THRILL. A CULTURAL HISTORY OF THE JAMES BOND FILMS (2009)
007 – FRÅN KOLONIAL MANSGRIS TILL KRITISERAT SEXOBJEKT (2002)