Iron Man 3 – Michael Tapper

USA 2013. Regi: Shane Black. Skådespelare: Robert Downey Jr, Gwyneth Paltrow, Guy Pearce, Ben Kingsley, Rebecca Hall. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.10.

Tre gånger så mycket av explosioner, ond bråd död, Wagneroperaliknande stridsscener och grabbhumor på tema sex, våld, dass och vinnarskalle jämfört med föregångarna. Iron Man 3 är, med andra ord, en typisk uppföljare i actionfacket. Möjligen dyrare, kostnad 200 miljoner dollar. Och, tyvärr, i 3D. Överflödigt och murrigt.

Shane Black (KISS KISS BANG BANG, 2005) axlar både regi och manus – det senare i par med Drew Pearce – men som producent har Jon Favreau fortfarande kontrollen. I stil och tema kör trean på fastlagd räls när Tony Stark (Robert Downey Jr) och USA än en gång hotas av skrupelfria terrorister, som visar sig jobba för ännu skrupelfriare inhemska kapitalister.

Liksom tidigare handlar det också om en moralisk läxa för nationen, som Stark förkroppsligar. Visserligen är han ett oomtvistat uppfinnar- och affärsgeni, men framgången har gjort honom till ett skolexempel på i stort sett alla sju dödssynder. Som botgöring måste han därför fråntas allt och tvingas återupptäcka sitt ursprung.

Det gör han efter en kraschlandning på vischan, där han demonstrerar sin förmåga att trolla med knäna i ett lågteknologiskt meckargarage. Dessutom kan han nu anknyta till sina – och filmseriens – fans när tolvårige Harley (Ty Simpkins) och även en lokal tv-fotograf rekryterar sig som hans entusiastiska assistenter. Först efter att ha kämpat ner en armé skurksoldater i en budgetvariant av Iron Man-dräkten får han återta sin högteknologiska kostym och statusen som hela världens sanne top gun.

Mittpartiet av denna moderna saga har en fräschör som det programmatiska scenariot i öppningen och finalen saknar. Och det är till stor del skådespelarnas förtjänster, framförallt Ben Kingsleys komiska nacksving på porträttet av den galne terroristen Mandarin. Demaskeringen av serieförlagans rasistiska kinesmonster, kopierad på deckarförfattaren Sax Rohmers ärkeskurk Fu Manchu, är filmens höjdpunkt.

Liksom Sam Raimis Spider-Man-trilogi tematiserar Iron Man-filmerna det militärindustriella hotet, här från den biotekniska forskningen kring supersoldater. Hjärnan bakom, Aldrich Killian, är i Guy Pearces gestaltning en fortsättning på porträttet av den megalomaniske imperiebyggaren Peter Weyland i Prometheus. Även om forskningsresultatet ter sig väl fantastiskt är det onekligen en träffande metafor för en civilisation vars logiska slutpunkt tycks stavas självförintelse.

Med THE AVENGERS (2012) avrundades den konstnärligt ojämna Marvel-serien om SHIELD. Också Iron Man 3 ser ut som en tack- och avskedsföreställning. Och varför inte? Det finns så många andra Marvel-figurer att blåsa liv i på filmduken.