Frankrike/Kanada/Portugal/Italien 2012. Regi: David Cronenberg. Skådespelare: Robert Pattinson, Juliette Binoche, Paul Giamatti, Mathieau Almaric. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.49.
Don DeLillos romanförlaga fick ett svalt mottagande vid publiceringen 2003 men har på senare år omvärderats som en träffande metafor för den senaste finanskrisen. Att David Cronenberg skrivit manus och redigerat filmversionen känns logiskt. Storyn passar väl in i hans Frankensteinteori om hur mänskligheten radikalt ändrat de ekologiska förutsättningarna för sin existens bara för att själv förändras av sina nya, teknologiska livsbetingelser.
Möt Eric Packer (Robert Pattinson), en av de nya mutanterna. Han är en kvartalsklippande postmodern börsfurste i finansbubblans drömtillvaro på Wall Street. Inte ens hans överflöd säger honom något. Som hans chefsteoretiker Vija Kinsky (Samantha Morton) förklarar, grundar sig hans rikedom på abstrakta värden baserade på matematiska spelteorier.
Fast just idag har Packer har på ett fatalt sätt tappat kontakten med sitt livsblod, valutaflödet, som börjat leva sitt eget liv. Pengarna pratar nu bara med sig själva. Kvar står det levande döda skalet av en finansmatador, som klamrar sig fast vid den borttynande framgångssagan genom att tala om sig själv med ett aristokratiskt ”vi”.
På gatorna rasar de 99 procentens uppror, men inne i Packers ljudisolerade, skottsäkra och vaktskyddade limousin är det tyst som i graven. På väg till sin frisör på andra sidan staden – en resa som tar hela dagen – passerar han genom revoltens krigszon. Pratar med rådgivare och anställda. Förlorar alla sina hundratals miljoner på en misslyckad valutaspekulation. Fantiserar om tidens gång mot döden. Dricker. Pissar. Knullar. Allt med samma loja cynism.
Ibland sneglar han ut genom rutan, nästan välkomnade det apokalyptiska tillståndet där kapitalismens dödgrävare deklarerar att råttan är den nya valutan. I en parafras på Karl Marx och Friedrich Engels berömda inledningsfras i Kommunistiska Manifestet skanderar aktivisterna om att ett spöke hemsöker oss. Kanske är det revolutionens spöke eller, som en reklamskylt föreslår, bara samma gamla kapitalism som stapplar vidare.
Cosmopolis har jämförts med James Joyces Odysseus, och även Bret Easton Ellis AMERICAN PSYCHO ligger nära till hands. Men jag tänker mer på Packer som affärsvärldens Travis Bickle i TAXI DRIVER, en gengångare på drift i sin likkista. Han greppar efter verkligheten utanför men får aldrig kontakt. Pattinsons zombieskådespeleri matchar perfekt Cronenbergs avskalade scenografi, exakta bildkompositioner och dämpade mix av ljud och musik.
Trots inslag av sex, våld och en tonårsidol i huvudrollen är Cosmopolis inte en film för röjar- eller dejtkvällen. Därtill är den alltför statisk och pratig. Istället bör den avnjutas som en elegant samtidssaga om prinsen som fick prinsessan och kungariket – blev finansvärldens Master of the Universe och ingift med Old Money – men förlorade sin själ på vägen.
© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-09-07.