Total Recall – Michael Tapper

USA 2012. Regi: Len Wiseman. Skådespelare: Colin Farrell, Kate Beckinsale, Jessica Biel, Bill Nighy. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.58.

Som Paul Verhoevens version från 1990. Fast utan en tripp till Mars. Utan självironi (nix ”Consider this a divorce”). Och utan kitschiga effekter.

I stället en gravallvarlig mix av scenografin i BLADE RUNNER med den hårdföra actionintrigen i BOURNE-filmerna. Närmare Philip K. Dicks novell We Can Remember It For You Wholesale om fabriksarbetaren Quaid i en framtid ödelagd av krig och miljöförstöring som plötsligt blir centralfiguren i en gigantisk konspiration. Men temperamentet, de psykologiska labyrinterna, personligheterna saknas.

Ta Colin Farrells slätstrukna huvudperson. När han vaknar upp som superagent blir han fena på närstrid, kan hoppa från flera våningar utan att bryta benen, hittar alla kluriga ledtrådarna som leder honom rätt och återfinner sitt hjärtas älskade.

Ändå avspeglas inte mycket i skådespelarens nuna eller kroppsspråk – varken lidande, hat, kamplusta eller passion. Han lunkar vidare med samma ledsna-hund-uppsyn som tidigare, också tidigare filmer. Till slut ror han hem såväl megababen som halva skrotplaneten medan han skakar av sig alla trauman, krosskador, kulhål och skärsår som om de vore flugor. Till skillnad från Bourne förlorar han inget, lider aldrig på allvar, krisar högst för en flyktig sekund.
Kvinnorna är kanske än mer strömlinjeformade. Kate Beckinsale är en sexig terminatorbrud med nyfönat hår och figursydda kläder. Som hon också är i maken Len Wisemans UNDERWORLD-serie. Jessica Biel är den oglamorösa men empatiska och trofasta helylleflickan.

Det ser helt enkelt ut som ett standardiserat actionformulär. Lägger man sedan till parkourinspirerade jakter till fots, jakter i svävarbilar (tänk MINORITY REPORT) och huvudpersonernas sista-minuten-flykt från megaexplosionen i finalen är alla obligatoriska fält ikryssade. Som sagt, inte dåligt men heller inte i närheten av klassikerstatus. Okej som ögongodis till popcornsnaskande. Och ljusår från Philip K. Dicks uppslitande, hallucinatoriska framtidsvisioner.

© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-08-08.

3 x Philip K. Dick

Blade Runner (1982) Prisjägare med androider som måltavla kommer på andra tankar när han förälskar sig i en av dem och även börjar ifrågasätta sin egen mänskliga identitet. Efter romanen Androidens drömmar.

Screamers (1995) Grym krigsskildring på fjärran gruvplanet där de sista resterna av medmänsklighet utnyttjas i vapenutvecklingen. Efter novellen Second Variety.

Minority Report (2002) I en fortsättning på övervakningssamhället arbetar polisen i en nära framtid med att haffa skurkar just som de tänker brott. Men vad händer om man kan manipulera systemet? Efter novellen med samma namn.