Voluntary Human Extinction Movement är en amerikansk rörelse som förespråkar mänsklighetens frivilliga utdöende för att rädda jorden. Deras filosofi kallas antinatalism, anti-barnafödande, och har sina rötter i en pessimistisk filosofitradition från Arthur Schopenhauer till nutida namn som Ray Brassier. Litterärt har tankarna gestaltats av skräckförfattaren Thomas Ligotti.
Brassier och Ligotti är två av True Detective-författaren Nic Pizzolattos husgudar. Till den grad, hävdade en Wall Street Journal-artikel, att han lagt åtskilliga citat ur Ligottis bok i munnen på Rust Cohle, Matthew McConaugheys rollfigur i säsong ett. Trots de många slående beläggen för anklagelserna blev det ingen upphovsrättsstrid, kanske för att Pizzolatto i flera intervjuer lyfte fram Ligottis författarskap som den mest hårdkokta världsåskådningen man kunde tänka sig. Bättre reklam kunde denne kultförfattare knappast få när True Detective seglade upp som förra årets mest publikdragande, kritikerrosade och prisbelönta tv-serie av en debutant.
I säsong två fortsätter Pizzolatto jakten mot avgrundens botten i fiktiva staden Vinci, belägen i närheten av Ventura, strax norr om Los Angeles. Antinatalismen rivstartar med en serie mardrömsporträtt av familjer i förfall. Vårdnadstvister från helvetet, kaliforniska sekter, uppväxt i missbruk och prostitution är bara några av demonerna som hemsöker den trio trasiga kriminalarsjälar som ska utreda det spektakulära tortyrmordet på Vincis stadsdirektör. Överraskar det om jag nämner att offret var storkonsument av mutor och porr, fast impotent?
I bakgrunden lurar dessutom en fjärde mordutredare. En skum casinoägare, vars planer på storslagna fastighetsaffärer grusats lika bittert som försöken att få barn med hustrun. Föga förvånande funderar han på att lägga ner barnalstrandet helt med tanke på världens tillstånd. Samtidigt som hans egen gangsterverksamhet drar ytterligare ett strå till tillvarons stack av jävlighet.
Från mörkret i säsong ett blir det, om möjligt, ännu mörkare i säsong två. Även bokstavligt. Det ser man inte minst i de återkommande besöken på den lokala syltan, där en trubadur med utstuderad släpighet framför en sång om att ”this is my least favorite life” för en publik av förtappade enslingar. Atmosfären är så förmörkad av ångest och sedeslöshet att lampornas ljus knappt når ner till borden. I jämförelse framstår Edward Hoppers klassiska målning ”Nighthawks” som en hyllning till livsglädjen.
Här kantrar emellertid serien över i film noir med volymknappen på elva. Den bistra tonen från säsong ett går upp i falsett, får drag av hötorgskonst. Inte så konstigt med Justin Lin (Fast and Furious 3–6) i registolen. Det blir mycket poser, men inte så mycket substans.
Till B-känslan bidrar skådespelarprestationerna, främst av Vince Vaughn som casinogangstern. Saknas gör den energi, närvaro och naturliga auktoritet som fanns hos McConaughey och Woody Harrelson. Vaughn kör sin vanliga zombiestil, och tillsammans med en fysik synbart byggd av öl och chips blir det fatalt, särskilt i scenen då han ska demonstrera sina färdigheter i ultravåld genom en Fight Club-match mot en biffigare gangster. Noll trovärdighet. En läggmatch.
De tre kriminalarna, spelade av Taylor Kitsch, Rachel McAdams och Colin Farrell, försöker åtminstone skaka liv i sina neuroser. Det finns mycket aggressioner under ytan, ett våld lika skoningslöst som någonsin drabbade den perverse stadsdirektören. Problemet är bara att skådespelarna inte riktigt har förankrat rollfigurernas uppdämda känslor i sina kroppar. Känslorna ligger mer på ytan, främst i dialogen, och det övertygar inte.
Kanske kan William Friedkin, med ögon känsliga för svart, få serien på rätt köl. Det har nämligen ryktats om att han var påtänkt som regissör till delar av serie två. I så fall väntar en välbehövlig vitamininjektion efter de första tre, ganska lama avsnitten som jag sett igenom. Med filmklassiker som THE FRENCH CONNECTION, EXORCISTEN (The Exorcist, 1973) och nu senast Killer Joe på sin CV harmonierar hans misantropi och brutala pessimism väl med Nic Pizzolattos filosofiska referenspunkter till True Detective.
Frågan är bara hur Pizzolatto tänker avrunda den här säsongen. I den första såg det ut att sluta i en katastrof för huvudpersonerna, men författaren backade och valde att låta finalen gå i ljust. Den nödutgången kan han inte gärna välja igen, särskilt inte om Friedkin sitter vid rodret. Då ligger den antinatalistiska kursen fast mot mörkret.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet (2015-06-21) och Helsingborgs Dagblad 2015-06-19.