Exorcisten: Director’s Cut

exorcisten5The Exorcist: Director’s Cut
USA 1973.Regi William Friedkin Manus William Peter Blatty Förlaga Roman Titel Exorcisten (The Exorcist, 1971) Författare William Peter Blatty Foto Owen Roizman (USA), Billy Williams (Irak) Klipp Norman Gay, Jordan Leondopoulus, Evan Lottman Scenografi Bill Malley Specialeffekter Dick Smith Musik Jack Nitzsche (originalmusik), Krzysztof Penderecki, Mike Oldfield med flera.
Med Ellen Burstyn Chris MacNeil Max von Sydow fader Lankaster Merrin Jason Miller fader Damien Karras Lee J Cobb kriminalkommissarie William Kinderman Linda Blair Regan MacNeil, Chris dotter Kitty Winn Sharon Spencer Jack MacGowran Burke Dennings Mercedes McCambridge demonens röst.
Producent William Peter Blatty Produktionsbolag Hoya Productions för Warner Bros Längd 132 minuter (originalversionens längd 122 minuter) Dvd-distribution Warner Home Video (region 1) Extramaterial Ommixat ljudspår i Dolby Digital 5.1 Surround, kommentarer under filmen av William Friedkin, trailers Anmärkning I distribution (region 1 och 2) finns sedan 1998 The Exorcist: Special Edition – originalversionen av filmen med bland annat kommentarer på separata ljudspår av William Friedkin respektive William Peter Blatty samt Mark Kermodes 60 minuter långa BBC-producerade dokumentär Fear of God Svensk biodistribution SandrewMetronome Svensk biopremiär 2001-04-12.

Det mest chockerande med nya versionen är att den inte skiljer sig särskilt mycket från originalet, och även William Friedkins kommentarer på dvd:n har inte mycket nytt att komma med. Tilläggen på tillsammans dryga tio minuter är:

1. En kort öppningsbild på det hus i Georgetown som Chris MacNeil hyr under inspelningen av Burke Dennings film Crash Course samt en kort bild på den Madonnastaty i en närbelägen kyrka (se Nicholas J Culls essä) som senare blir vanhelgad.exorcisten2

2. En tidig hälsokontroll, där Regan visar tecken på personlighetsstörningar.

3. Efter beskedet om att Burke Dennings hittats död nedanför de branta trappor som ligger utanför Regans sovrumsfönster kommer Regan nerför trappan i det som kallats ”the spider walk”, alltså att hon går i brygga med ryggen mot marken. Ur Regans mun forsar blod.

4. På universitetets språklaboratorium lyssnar Damien Karras på bandupptagningar av Regans röst innan hon blivit besatt.

5. Efter att Merrin anlänt serveras han kaffe av Chris medan Damien hämtar utrustningen för exorcismriten.

6. I en paus under exorcismen samtalar Karras och Merrin om det ondas natur och varför just Regan blivit besatt av en demon.

7. När Chris och den botade Regan åker iväg mot flygplatsen för att återvända till hemmet i Los Angeles får Karras vän fader Dyer Sankt Josef-amuletten av Chris men ger den nu tillbaka till henne igen.

8. I ett Casablanca-liknande slut blir Kinderman och Dyer vänner och bestämmer att de ska börja gå på bio tillsammans, vilket Kinderman och Karras tidigare pratat om.

För den som läst Mark Kermodes BFI Modern Classics-bok om filmen eller sett hans BBC-dokumentär Fear of God blir kanske lite förbryllade över att inte allt det material som klipptes bort innan den ursprungliga premiären har återställts. Fortfarande saknas Regans födelsedagsutflykt till Washington DC:s sevärdheter, främst då John F Kennedys grav men också fortsättningen på ”spider walk”-scenen efter att Regan kommit nerför trapporna. Det kan finnas flera förklaringar till detta: 1. Filmmaterialet saknas på grund av att negativmaterialet till scenerna är förstört eller så svårt skadat att det inte går att använda. 2. Filmmaterialet finns, men ljudupptagningarna saknas eller är skadade. 3. Friedkin har själv valt bort materialet. Tyvärr ger inte regissören några som helst ledtrådar. Han inskränker sig bara till korta kommentarer om varför han tycker att de nyinsatta delarna i Director’s Cut-versionen fördjupar och förbättrar filmen.

Friedkins kommentarer följer annars i stort de han gjorde till den tidigareexorcist-sydow utgivna Special Edition-dvd:n. Det är intressantast i början när han berättar om anledningen till Irak-sekvensen med alla förebud om det ondas ankomst och hur teamet bjöds in av Sadaam Husseins styrande Baathparti. Villkoret för att de skulle få filma vid Ninives ruiner var att de skulle lära upp irakiska filmarbetare, och särskilt poängterade de irakiska myndigheterna att de skulle lära ut hur man i Hollywood gör filmblod (!). Sedan blir han påtagligt tröttare och berättar mest om den allra mest uppenbara tematiska dimensionen av filmen: kampen mellan gott och ont, Regans närmaste och egentligen främst den tvivlande Karras som den egentliga måltavlan för demonens angrepp.

Men Friedkin undviker i stort att kommentera hela den påtagligt närvarande sociala och politiska undertext som Nicholas J. Cull skriver om i detta nummer av Filmhäftet. Och i en närmast absurd självklar ton, som bara matchas av William Peter Blattys kommentarer till Special Edition-versionen, påstår Friedkin att demonbesatthet är ett känt faktum som i och för sig händer ytterst sällan men som är ”dokumenterad”. Det är svårt att veta om han verkligen är övertygad på grund av någon uppriktig tro eller om han bara fortsätter med den smarta marknadsföringsteknik han tillämpade i samband med premiären 1973, då han antydde att det vilade en förbannelse över filmen.

Så kallade bevis för detta sades – av Friedkin och presskontaktpersonen Howard Newman – bland annat vara en rad dödsfall under inspelningen, främst skådespelaren Jack McGowran (Burke Dennings i filmen), men också Max von Sydows brors död hemma i Sverige, Linda Blairs farfars död och Jason Miller sons motorcykelolycka. Dessutom skadade Ellen Burstyn sin rygg och det hände flera andra olyckor.

Problemet med alla sådana här så kallade förbannelser är att de är konstruerade mönster ur en rad slumpartade och sinsemellan orelaterade händelser. Jämför med Tutankamun-förbannelsen. Under en så lång tid som en filmproduktion varar – cirka ett år i Exorcistens fall – är det oundvikligt att dödsfall och olyckor inträffar. Som ytterligare krydda på marknadsföringen antydde Friedkin också att det hade fastnat bilder på filmen som de inte filmat och att ljudupptagningar från verkliga exorcismer använts i slutmixningen.

Kanske är det förståeligt att Friedkin med sitt showmanship försöker tillfredsställa en publik som tycker att hans påståenden ger en extra krydda till bioupplevelsen. Sant är emellertid också att Friedkin inte har haft några kommersiella framgångar efter Exorcisten, som tillsammans med French Connection (1971) har skrivit in honom i filmhistorien. Intäkterna från nya dvd-utgåvor och tv-visningar är hans levebröd.

Kuriöst är dock att Friedkin inte kan bestämma sig för om det ärexorcisten3 den mesopotamiske demonen Pazuzu eller om det är djävulen själv som är skurken i dramat. Under Irak-sekvensen är det Pazuzu, när Regan talar i tungor säger han att det är flera demoner som kämpar om herraväldet, plötsligt säger han (kapitel 40 på dvd-utgåvan) att det är djävulen själv och sedan är det lika plötsligt Pazuzu igen. Jag är knappast någon religionshistorisk pedant, men nån jävla ordning får det väl ända vara även på ondskans makter.

© Michael Tapper, 2001. Filmhäftet, vol. 29, no. 2  (#114), s. 49.