The Great Wall

Kina/USA 2016.Regi: Zhang Yimou. Skådespelare: Matt Damon, Jing Tian, Pedro Pascal, Willem Dafoe. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.43. 3D.

En favorit till årets kalkonfilm, om den inte hade varit så mördande tråkig, vill säga.  The Great Wall är en rekordfånig men gravallvarlig korsning av Sagan om ringen och Aliens, där sagomedeltida riddare på kinesiska muren offrar sina liv för nationen väl i kampen mot utomjordiska monster. På papperet ser den ut som ett av den nordkoreanska filmindustrins misslyckade försök att nå en masspublik utanför landets igenmurade gränser.

Filmen är den explosivt växande kinesiska filmindustrins första prestigeprojekt med sikte på att etablera sig på den internationella marknaden. En betydligt bättre kandidat hade varit årets inhemska kassasuccé, Stephen Chows anarkistiska slapstickfars THE MERMAID, men den följer kanske inte partilinjen. Totalitära regimer har sällan sinne för humor.

Bakom storyn står kända namn som Edward Zwick (JACK REACHER: NEVER GO BACK) och manuset är bland annat signerat av Tony Gilroy (THE BOURNE LEGACY). Men sett till resultatet förefaller centralkommittén i Kinas styrande kommunistparti ha varit den avgörande upphovsmannen. Handlingen speglar Kinas roll som växande militärmakt. Liksom en gång de brittiska och amerikanska imperiernas populärkultur, slår The Great Wall på trumman för Kina som civilisationens väktare mot barbariet – i hela mänsklighetens tjänst.

Bakom filmen står storkoncernen Wanda Group, ägare till landets största biokedja och nära lierad med regimen. I år inviger man en produktionsanläggning i samma storlek och med samma tekniska muskler som Hollywoods främsta bolag. Man har dessutom köpt filmens amerikanska medproducent Legendary Pictures för att kunna göra film under amerikansk flagg.

Redan tidigare har kinesisk-amerikanska produktioner, som THE KARATE KID (2009) och Transformers: Age of Extinction (2014), gjorts enligt modellen: Hollywoodstjärnor i Hollywoodaction som ger en positiv bild av Kina.  Men The Great Wall nöjer sig inte med en snygg turistbild, utan vill dessutom ge oss en ideologisk lektion i den kinesiska konsten att dö för nationen och flaggan. Ironiskt nog sammanfaller den med nyfascismens rop på detsamma i väst.

Knappast oväntat sitter Kinas svar på Leni Riefenstahl, regimslickaren Zhang Yimou, i registolen. Hans förra diktaturhyllning i historisk fantasyförklädnad, HERO (2002), belönades med att han fick ansvara för invignings- och avslutningsceremonierna till Peking-OS 2008. Och det tycks ha smittat av sig på filmens många akrobatiska stridsscener.

Bland annat får vi se hur bungyhoppande kvinnliga atleter anfaller monstren med spjut medan riddare i glättigt kolorerade uniformer taktfast marscherar fram och tillbaka på muren till stadiga trumrytmer. Vi ska förstås imponeras över detta militära kraftprov med romantiskt förskönade självmordsuppdrag, men det wagnerianskt överlastade spektaklet väcker enbart ett monumentalt löje. Fattas bara något käckt musikalnummer om fanatismens extatiska lycka.

Ett hälsotecken är att filmen inte kunnat undgå att häcklas av skarpa tungor i hemlandet, trots Kinas järnhårt kontrollerade kritikerklimat. Fast alldeles oavsett om det blir fiasko eller inte för den kinesiska filmexportens första flaggskepp, ska The Great Wall bara ses som en trevare. Med regimen i ryggen kan vi vänta flera nya megaproduktioner som sjunger diktaturens lov från Wanda.

© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-02-17.