Shirley Jacksons roman The Haunting of Hill House (Hemsökelsen, 1959) är en klassisk spökhistoria och samtidigt en psykologisk studie av huvudpersonen Eleanor, kallad Nell. Onda saker har hänt på Hill House, en hemsökt, labyrintisk monstrositet – inspirerad av bland andra Winchester Mystery House i San Jose – som gjord för att förlora sig i. Och det gör ensamma, medelålders Nell. Aldrig älskad av någon, allra minst sig själv.
Romanen har filmatiserats 1963 och 1999, båda gångerna med titeln THE HAUNTING. Den första, i regi av Robert Wise, är den som är romanen mest trogen, såväl i handlingen som i antydningarna om spökerierna som uttryck för Nells inre demoner. Den andra kan inte sammanfattas som annat än ett haveri i datoranimerade effekter utan tillstymmelse till psykologisk resonans.
Årets tv-serie signalerar bokstavstrogenhet till förlagan genom att använda sig av hela romantiteln. Men serien är den mest radikala avvikelsen hittills från Jacksons raffinerade vandring mot avgrunden. Till den grad att man knappast kan tala om en adaption utan om en spöksåpa på sin höjd ”inspirerad av” boken, uttänjd bortom bristningsgränsen över nio timmar.
Romanens rollgalleri kring ett parapsykologiskt experiment har här förvandlats till fem syskon som traumatiserats av sin uppväxt i Hill House. Efternamnet Crain är taget från den som lät bygga huset medan experimentdeltagarnas förnamn har fördelats mellan tre av barnen. Det finns ingen huvudperson, utan berättarperspektivet växlar mellan familjemedlemmarna.
Nell (Violet McGraw/Victoria Pedretti) har märkligt nog reducerats till en marginell figur. Först i det femte avsnittet kliver hon fram ur skuggorna, men då i en förkonstlad och psykologiskt helt obegriplig bakgrundsstory. Porträtten av syskonen är något bättre.
Skräckförfattaren Steven (Paxton Singleton/Michiel Huisman) tycks vara den minst skadade, medan yngre brodern Luke (Julian Hilliard/Oliver Jackson-Cohen) plågar sig i en förnedrande tillvaro som heroinist. Mellan dessa ytterligheter finns två systrar: Shirley (Lulu Wilson/Elizabeth Reaser), en begravningsentreprenör med bortträngning som sitt verktyg för att hantera skräcksyner från det förflutna. Och Theodora (McKenna Grace/Kate Siegel), en lesbisk psykolog som försöker dränka sina minnen i sprit och otaliga ennattsligg.
Syskonberättelserna växlar mellan nutid och återblickar till barndomen, och de har just ingenting alls med Jacksons roman att göra. De är snarare en samling chockeffekter från en annan serie i Netflix-tablån, American Horror Story, vävda kring en lätt omstöpning av The Losers Club i Stephen Kings DET men med Hill House som monstret i stället för Pennywise. Fast inte heller spökhuset får rollen det förtjänar.
Från den gotiska skräckromanens födelse 1764 med Horace Walpoles Borgen i Otranto (The Castle of Otranto) till Overlook Hotel i Stephen Kings The Shining (1977, även utgiven under svenska titeln Varsel) har spökhuset utvecklats till en egen rollfigur. Inte bara ondskans hemvist, utan någon med onda avsikter. Edgar Allan Poe beskriver kråkslottet i Huset Ushers fall (The Fall of the House of Usher, 1839) som blickande över det omgivande, dystra landskapet med tomma, ögon-liknande fönster, bakom vilka en illasinnad atmosfär väntar på att ta kontroll över den som vågar sig innanför dörrarna.
Shirley Jacksons Hill House är Usher-husets tvilling. En illistig förförare av oskuldsfulla, bräckliga själar. Skrämmande men också lockande för dem som känner sig sårbara, missförstådda och utstötta, de som bär ett stort men oförlöst raseri inom sig. En sådan som romanens Nell. Utan henne som ledsagare in i mörkret blir Hill House bara en mekanisk kuliss, inte mer skrämmande än spökhuset i en nöjespark. Det är tyvärr vad som hänt i den här genretondöva banaliteten.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-10-12.
The Haunting of Hill House
Tv-serie på Netflix i tio avsnitt. Regi, manus: Mike Flanagan efter Shirley Jacksons roman. Skådespelare: Michiel Huisman, Kate Siegel, Julian Hilliard, Elizabeth Reaser. Längd: 0.42–1.12/avsnitt.