Haunting

haunting_ver1USA 1999. The Haunting. Re­gi: Jan De Bont. Manus: David Sett. Foto: Karl Walter Lidenlaub. Musik: Jerry Goldsmith. I rollerna Lili Taylor, Liam Neeson, Catheri­ne Zeta-Jones, Owen Wilson, Bruce Dern.

Filmstaden, Biopalatset och Royal i Malmö och Filmstaden i Lund

År 1963 blev Shirley Jack­sons spökro­man Hemsökelsen (The Haunting of Hill House, 1959) film för första gången. Då re­gisserade Robert Wise med en spänningsskapande, subtil blandning av dröm och verk­lighet en film som fick den svenska titeln Det spökar på Hill House. Hela tiden lägger filmen ut psykologiska ledtrådar till att hemsökelsen i det labyrintiska godset Hill House snarast är en projektion av den kvinnliga huvudpersonens sexualskräck.

I början av årets nyinspelning antyds något lik­nande. Sedan tar en slamran­de ångvältsestetik över. Det finns gott om exempel på att en skräckfilm kan vara nog så ef­fektfull även då hemskheterna antar fysiska skepnader. Men här blir det enbart banalt och spänningsdödande.

Utmärkta skådespelare som Liam Neeson och Lili Taylor kan inte göra mycket åt ett uselt manus och en klumpig regi som förvandlar Shirley Jacksons suggestiva berättel­se till en fantasilös, kvasireli­giös allegori.

Spökskurken ser ut som produkten av ett olyckligt möte mellan en Charles Dick­ens-gestalt och en statist från Apornas planet. Och några missriktade filmiska re­ferenser gör att han klampar runt i huset likt tyrannosauru­sen i Jurassic Park med en astmatisk andhämtning som Darth Vader i Star Wars.

I hemsökta Hill House blir scenografin och specialef­fekterna filmens verkliga stjärnor. Interiörerna år en fascinerande, överlastad stil­blandning av allt från barock till art deco. Den liknar något som familjen Addams skulle byggt om de varit mångmiljo­närer. De datoranimerade special­effekterna har tydligt inspire­rats av Jean Cocteaus Flick­an och odjuret (La Belle et la bête, 1946) men an­vänds så obegåvat att de förlo­rar all poetisk kraft. För den som vill göra en verklig skräckfärd i Hill Hou­se rekommenderas därför Wi­ses filmversion och Jacksons romanförlaga istället.

© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-11-19.