Alien vs. Predator – Michael Tapper

USA/Storbritannien/Tyskland/Tjeckien 2004. Regi: Paul W.S. Anderson. Skådespelare: Sanaa Lathan, Raoul Bova, Lance Henriksen, Ewen Bremner. Längd: 1:41.

Baserat på en serie dataspel som i sin tur baserats på en rad böcker och serietidningar som i sin tur baserats på två olika filmserier – den ena långsamt döende efter en klassisk första del, den andra knappt livsduglig redan från början – borde göra Alien vs. Predator (marknadsföringsförkortat till AVP) tveksam som bioattraktion även hos de mest inbitna fansen av förlagorna. Huvudsakligen är den en mekanisk action-slasher, en variation på Alla helgons blodiga natt men med utomjordingar i stället för psykopater och vuxna i stället för hormonstinna tonåringar. Och den parasiterar inte bara på sina förlagor – bägge producerade av Fox – utan också på ett otal andra genrealster.

Det börjar med att multimiljardären Wayland (Lance Henriksen) – som i en von Däniken-inspirerad våtdröm via filmen/TV-serien Stargate – under Sydpolens is finner en uråldrig men ändå postmodernt inspirerad jättepyramid som kombinerar drag av egyptisk, kambodjansk och aztekisk kultur. Dit tar han i all hemlighet en grupp forskare och några kommandosoldater (se Aliens), som går vilse bland pyramidens ständigt rörliga väggar och labyrintiska gångar (se kultfilmen Cube) och hamnar i korseld mellan två rivaliserande monstergrupper (se den första Resident Evil).

Liksom tidigare har regissör Anderson (Mortal Kombat, Resident Evil) med minimal kreativitet och viss teknisk fingerfärdighet levererat en förlängd demoversion av en ny produkt i en redan befintlig dataspelserie. Varken mer eller mindre. Den kunde blivit ett kul bonusmaterial på nästa AVP-spel. Nu är den enbart en undermålig biofilm.