September 5 – Michael Tapper

BIO. HISTORISKT THRILLERDRAMA. Tyskland/USA, 2024. Regi: Tim Fehlbaum. Med: John Magaro, Peter Saarsgard, Leonie Benesch, Ben Chaplin. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.35.

Regissören Tim Fehlbaum (Hell, 2011; Tides, 2019) Oscarnominerades för bästa manus till September 5 tillsammans med sina medförfattare Moritz Binder och Alex David. En mer passande kategori hade varit bästa klippning. Filmen kommer nämligen inte att bli ihågkommen för odödliga repliker eller karismatiska rollporträtt utan för sitt tajta, pseudodokumentära berättande med förebild i Paul Greengrass oöverträffade UNITED 93 (2006).

Handlingen utspelar sig under ett dygn, den 5 september 1972 under OS i München, då den palestinska terrororganisationen Svarta September mördade två och höll nio israeler som gisslan i OS-byn. Vi får dock varken följa dramat mellan terroristerna och gisslan eller polisarbetet. Inte heller får vi någon bakgrund till terrordådet. I stället skildrar filmen hur en grupp sportjournalister på amerikanska tv-bolaget ABC lyckades lägga ut en exklusiv direktsändning från händelserna till en världspublik.

Ni som söker en historisk fördjupning bör därför se Göran Hugo Olssons Israel-Palestina på svensk tv 1958–1989 (SVT Play). En övergripande bild av gisslandramat ger Kevin Macdonalds Oscarsbelönade dokumentär One Day in September (1999). Och på YouTube finns Stephen Crismans kortfilm Munich’72 and Beyond från 2016, som genom intervjuer och tidigare opublicerade, starka bilder berättar vad som hände bortom journalisternas ögon.

September 5 satsar på thrillerraffel, det är både filmens styrka och svaghet. Den rakbladsvassa klippningen blandar skickligt spelfilmsscener filmade med rastlös handkamera och autentiska arkivbilder. Rollistan toppas av kända namn som Peter Saarsgard och Ben Chaplin – de spelar ABC-sportcheferna Roone Arledge respektive Marvin Bader – men i den hårdkokt realistiska iscensättningen i ABC-redaktionens klaustrofobiska kontrollrum finns inget utrymme för någon primadonna. Journalistkollektivet är stjärnan.

Man manipulerar autenticiteten genom att ge tyska affischnamnet Leonie Benesch en påhittad nyckelroll som tolken Marianne Gerbhardt. Hon ska illustrera det unga, demokratiska Västtyskland som brutit med föräldragenerationens naziförflutna. Fehlbaum tassar ängsligt genom det politiska minfältet, bland annat genom att låta den fransk-algeriske teknikern Jacques Lesgards (Zinedine Soualem) stå som motbild till gisslandramats ”onda araber”.

Än mer betänkligt är filmens moraliskt tvivelaktiga skildring av ABC-bevakningen som en sportjournalistisk triumf. Parallellerna till nutidens krigsinferno Israel-Hamas lämnas därhän, och tv-bolagets sabotage av polisens tidiga fritagningsförsök – terroristerna kunde själva följa insatsen på tv – diskuteras bara helt kort. Alla betänkligheter överskuggas av eftertexternas osmakliga skryt om att ABC nådde 900 miljoner tittare runt jorden, fler än de som såg månlandningen. Det spolierar intrycket från filmens slipade berättarteknik.