Mission: Impossible – The Final Reckoning

BIO. ACTION. USA, 2025. Regi: Christopher McQuarrie. Med: Tom Cruise, Hayle Atwell, Ving Rhames, Angela Bassett, Simon Pegg, Henry Czerny, Esai Morales. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.49.

Välkomna till en röjarkväll på actioncirkusen. Fartfylld. Halsbrytande. Helknäpp. Och alldeles oemotståndligt underhållande. Det här är inte ”mission: difficult”, som agentchefen Swanbeck (Anthony Hopkins) sarkastiskt påpekade i M:I 2, utan ”mission: impossible” med rätt att spränga alla gränser för det mänskligt möjliga.

Många actionfranchiser drabbas av materialutmattning redan efter första filmen. Följetongen om Impossible Mission Force (IMF) har däremot lyckats förnya sig över tre decennier tack vare rotationen av talanger från Hollywoods A-lista bakom kameran: David Koepp, Robert Towne, Brian De Palma, John Woo och Brad Bird. De senaste fyra filmerna har vilat i händerna på Christopher McQuarrie, som visade klorna redan i genombrottet 1995 med sitt Oscarsbelönade manus till De misstänkta (The Usual Suspects, 1995).

Den som vill kan i M:I-filmerna hitta mängder av relevanta undertexter om vardagen och samtiden. Ta agentvärldens alla intriger, maskspel (bildliga som bokstavliga) och cyniskt förhandlingsbara lojaliteter. Som en vanlig dag på jobbet, i föreningen eller partiet. Fast dödligare.

Eller det faktum att IMF-teamet är satta att försvara en galen civilisation på väg mot undergång via kärnvapen eller klimatkatastrof, vilket som nu kommer först. Det är ett system de avhoppade spionkollegorna i Syndikatet gör väpnat uppror mot i MISSION: IMPOSSIBLE – ROGUE NATION. Vilka är hjältar, vilka är skurkar? Frågan lämnas öppen för att ställas på sin spets i Mission: Impossible – The Final Reckoning med sitt DR. STRANGELOVE-liknande tokgäng av atombombskåta militärer och ministrar kring den amerikanske presidenten Erika Sloane (Angela Bassett).

Men framförallt är M:I-filmerna action på gränsen till slapstick. Ethan Hunts (Tom Cruise) vansinnesstunts går i filmhistoriska spår efter Buster Keaton, Douglas Fairbanks, Burt Lancaster och Jackie Chan. Eller som han själv uttryckte det med motfrågan: ”Skulle du fråga Gene Kelly varför han för sina egna dansnummer?”

Scenerna är vad Alfred Hitchcock kallade ”pure cinema”, unika för filmen. Med kamera, klippning, musik, ljudeffekter och våghalsiga skådespelarinsatser spelar de på våra nervsträngar likt violinvirtuosen på sitt instrument. Kastar oss mellan adrenalinpumpande fasa och förlösande skratt.

Fyrahundramiljonnerdollarmonstret Mission: Impossible – The Final Reckoning är ett koncentrat av hela filmserien. I flera montage av återblickar och ibland onödigt övertydliga förklaringar knyter man ihop alla åtta filmerna. Filmens och vår tids nya Antikrist är AI-trollet Entiteten, som spridit sig som en cancer genom hela internet för att polarisera världen med desinformation och hatpropaganda. Stormakterna söker ta kontroll över den digitala farsoten för att tippa maktbalansen till sin fördel. Jokern i leken är superterroristen Gabriel (Esai Morales).

Mitt i actionkanonaderna ger McQuarrie oss några poetiska andhämtningspauser, bland annat i den sagoaktiga scenen då Hayley Atwells mästertjuv-omvänd-till-IMF-agent Grace väcker Hunt från döden med en kyss. Slutscenens tack och farväl på Trafalgar Square är också vacker i all sin enkelhet när alla huvudpersonerna sammanstrålar för att strax skiljas och försvinna ut i folkhavets anonymitet. Tillbaka i den mänskliga gemenskap de så länge levt avskilda från.

Mission: Impossible – The Final Reckoning lovar dyrt och heligt att vara just ”final”. Vi har hört den visan förr, inte minst från musiklegendarer ute på oändliga ”den sista turnén”-turnéer. Snart nog börjar det klia i bankkontot på Paramount. Och Mission: Impossible gör comeback med ett eko vi känner från filmfranchisernas historia: ”Never say never again”.