Spaceman

STRÖMMAD FILM. SCIENCE FICTION/DRAMA. USA, 2024. Regi: Johan Renck. Med: Adam Sandler, Carey Mulligan, Kunal Nayyar, Paul Dano. Längd: 1.46. Netflix.

Johan Renck tog 2019 ett konstnärligt sjumilakliv uppåt i regikarriären med tv-serien CHERNOBYL. Just därför är långfilmen Spaceman en så stor besvikelse med sin banala story, zombieartade skådespelarprestation i huvudrollen och haltande visuella effekter. Välkommen endast hos de som instämmer med Alfred Hitchcocks tes om att tv:n uppfanns för att sova framför.

Baserad på den tjeckiske författaren Jaroslav Kalfars roman Spaceman of Bohemia (Kosmonaut z Čech, 2017), berättar filmen om den tjeckiske kosmonauten Jakub Procházkas (Adam Sandler) årslånga, ensamma rymdfärd mot Jupiter (Venus i romanen).  Där ska han undersöka det märkliga Chopra-molnet, som kommit in i solsystemet. I likhet med många andra romaner och filmer om ensamma män i rymden (Solaris, romanen 1961, filmerna 1972 och 2002; AD ASTRA) färdas Jakub samtidigt in i sina mörkaste själsskrymslen.

Den existentiella upptäcktsresan visar sig dock inte vara intressantare än en hundraårig kioskroman på tema femtioårig gubbe möter tjugo år yngre, vacker och änglalik flick-kvinna. Hon heter Lenka (Carey Mulligan) och har uppenbarligen inget eget liv bortom att älska sin Jakub 24/7. Men knappt har han hunnit lyfta från jorden innan hon förvandlas till surkärring och lämnar honom för att han valde rymden i stället för henne. Vänd på könsrollerna – alltid ett nyttigt tankeexperiment på bio – och handlingens ålderdomligt stereotypa mönster ter sig än löjligare.

På rymdskeppet har Jakub med tiden förvandlats till ett utbränt vrak, sömnstörd och härjad av mardrömmar om pappans angiveri under kommunistdiktaturen i forna Tjeckoslovakien. Det har just ingenting alls med handlingen i övrigt att göra men ska på något sätt ge oss en förklaring till hans depressiva läggning.

I ett försök att bryta enformigheten i Jakubs muttrande sällskap förser filmen honom med en låtsaskompis och psykoterapeut i den utomjordiska jättespindeln Hanuš (Paul Dano). En datoranimerad figur som snabbt blir lika tradig som Pinocchios scoutpräktiga samvete, Benjamin Syrsa.

Tillsammans psykobabblar duon sig fram i snigeltakt mot rymdmolnets mysterier, där Hanuš påstår att universums kärna uppenbaras. Spoiler, knappast, det är förstås kärlekens gudomliga kraft som avslöjas inför Jakubs ångerfulla ögon. Sensmoral: Han borde ha stannat hos sin Lenka.

Har man inte somnat långt dessförinnan, så gäspar man käken ur led till finalen.

© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-03-01.