Ad Astra

Kina/Brasilien/USA 2019. Regi James Gray Manus James Gray, Ethan Gross Foto Hoyte van Hoytema Klipp John Axelrod Scenografi Kevin Thompson Musik Max Richter I rollistan Brad Pitt Roy McBride Tommy Lee Jones Clifford McBride Ruth Negga Helen Lantos Liv Tyler Eve McBride Donald Sutherland Överste Pruitt Producenter Brad Pitt, Dede Gardner, Jeremy Kleiner, James Gray, Anthony Katagas, Rodrigo Teixeira, Arnon Milchan Produktionsbolag Plan B Entertainment, 20th Century Fox, Regency Enterprises, Bona Film Group, New Regency, RT Features, Keep Your Head Productions, Mad River Pictures Längd 2.04.

”Mästerverk” brölar en reklamaffisch till Ad Astra. Det inflatoriska struntbegreppet är med all säkerhet föranlett av att filmen är en av få science fiction-produktioner sedan Star Wars-eran började 1977 som inte borde märkas om till fantasybetonad rymdopera med barn som målgrupp. Bara en handfull av dem – PRIMER, A.I. ARTIFICIAL INTELLIGENCE, EX_MACHINA, PROMETHEUS och några till – har något av den filosofiska ådra som utmärkte genren under den litterära guldåldern på 1960- och 70-talen.

Avskalad sitt utanpåverk av rymdresa ”i en snar framtid” med actioninslag och påkostade visuella effekter är Ad Astra en 55-årig pojkes försenade jakt på sin förlorade far. 27 år tidigare försvann nämligen astronauten Clifford McBride (Tommy Lee Jones) under en rymdresa till solsystemets utmarker på jakt efter utomjordiskt liv. Kort därefter dödförklarades han.

Modern var sjuk och det antyds att hennes död påskyndades av förlusten. Kvar blev sonen Roy (Brad Pitt), ensam och känslomässigt sluten, oförmögen att på allvar knyta an till någon annan. Redan i filmens öppning ser vi därför hur hans betydligt yngre fru Eve (Liv Tyler) lämnar honom med sorgesamma rådjursögon som lovar att hon kommer tillbaka så snart han kallar.

Det gör han inte på flera år eftersom hans första och största kärlek är arbetslinjen, att som sin far – som han samtidigt inte vill efterlikna – göra sin plikt alla sekunder på dagen, i veckan och under året genom att bli astronaut för att riskera livet på olika farliga rymduppdrag. Just som sin far. Och nog har han blivit sin fars son, det får vi om och om igen reda på av hans befäl, som prisar hans exceptionella egenskaper och kvalifikationer (ack, dessa hollywoodstjärnors ständiga självbekräftelsebehov).

Men framförallt framhålls det att han aldrig under någon omständighet haft en puls över 80. Grabben, eller snarare den unge gubben, verkar följaktligen inte riktigt frisk, snarare känslomässigt avtrubbad. Och avtrubbad, närmast känslodöd, är just vad han är.

Det kommer han till insikt om efter en lång rymdodyssé till Neptunus i all ensamhet som får honom att grubbla över just sin ensamhet. Resan gör han formellt för att utröna om hans far verkligen lever någonstans i den trakten och i så fall om denne står bakom de stora elektriska stormar som verkar komma från just Neptunus för att drabba jorden med förödande konsekvenser. Nå, riktigt helt ensam är han inte hela vägen, bara under de sista cirka fyra miljarderna kilometer från Mars till Neptunus och sedan de 4,3 miljarderna kilometer tillbaka till jorden.

Innan dess har han träffat sin fars före detta kollega Pruitt (Donals Sutherland); Jones och Sutherland spelade rymdpolare i Clint Eastwoods Space Cowboys (2000), ett typiskt hollywoodskt internskämt. Han har överlevt en eldstrid med rymdpirater under en biljakt på månen. På en norsk forskningsstation har han gått i närstrid med labbmanipulerade monsterbabianer. Och för att med njutångest kunna ömka sig över sin ensamhet på sista etappen till Neptunus har hans monomana sökande efter pappa sett till att resten av besättningen dör i en olyckshändelse.

Liksom det rymdkrig som sägs pågå ute i det stora svarta har inga av dessa händelser med den förment psykoanalytiska storyn att göra. De är tydligt påhäftade för att locka en publik som annars skulle tveka inför en mer introspektiv rymdodyssé. Ännu en påminnelse om att Roy är av det rätta rymdfararvirket, särskilt som han spelas av en av filmens producenter: Brad Pitt.

Filmens sista akt är en science fiction-film i Terrence Malick-tappning, om än i snabbversion genom ett summariskt montage. Mot vackra skrivbordsbakgrunder av Jupiter, Saturnus och Neptunus svävar Roy som i ett utdraget ögonblick av insikt om sitt mentala fadersarv och delger oss sina sporadiska reflektioner via berättarröst. Hoppet om att kunna hitta sin far på de astronomiska vidderna utan en orienteringssignal från dennes rymdskepp är statistiskt obefintligt, men det gör han förstås för att kunna sy ihop storyn med ännu en rymdfajt. På så sätt räddar han både sig själv till ett bättre liv och samtidigt hela mänskligheten från sin oförklarligt elaka pappas elektriska stormar, skapade med hjälp av den antimateria som drivit dennes rymdskepp.

Det är nog ingen större idé att besvära Neil deGrasse Tyson och andra rymdforskare med alla de astrofysiska och tekniska frågetecken filmen väcker. Redan filmens oförmåga att finna en drabbande gestaltning för det psykodrama man utger sig för att vilja skildra är talande för bristen på intellektuell ansträngning. Att dessutom, som en del amerikanska och andra kritiker gjort, jämföra den med Joseph Conrads kolonialismkritiska Mörkrets hjärta (1902) är löjeväckande. Några motsvarande undertexter om människans rymderövring finns inte i filmen.

Snarare är Ad Astra ett postmodernt tidstecken på hur berättarkonsten i framförallt den breda underhållningsfilmen utarmats under senare decennier. I stället för att borra sig ner i ett tema och ge det ett konstnärligt uttryck förlorar sig Ad Astra i ett plotter av inslag som distraherar och ställer sig i vägen för det som ska vara huvudberättelsen. Bristen på fokus speglas i Max Richters musik, ett sammelsurium av högstämda symfoniinslag och elektroniska klanger.

För en science fiction-entusiast förefaller filmen dessutom märkligt anakronistisk. Medan den sf-litteratur jag hade förmånen att växa upp med förmedlade djärva visioner om såväl teknologiska som sociologiska framsteg så ser vi här en framtid som tillhör gårdagen med sina gammaldags raketer och ännu äldre könsroller. Ad Astra likar faktiskt mest en gammal stolpig 1950-talsrymdfilm om än pimpad med 2010-talets visuella effekter.

© Michael Tapper, 2019. Exklusivt för webben michaeltapper.se 2019-09-20.