National Anthem – Michael Tapper

BIO. ROMANTISK QUEERVÄSTERN. USA, 2023. Regi: Luke Gilford. Med Charlie Plummer, Eve Lindley, Mason Alexander Park, Robyn Lively. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.39.

Nej, 36 årige fotografen Luke Gilfords långfilmsdebut är inte inspirerad av Lana Del Reys ”National Anthem” från 2012. Trots att några utländska kritiker lagt låten som ett tolkningraster över filmen. Där Del Reys satiriska nationalsång skaldar om att: ”money is the anthem of success/ so, what’s your address?”, finner filmens huvudperson en helt annan nation och sång till sitt liv.

Storyn tar avstamp i en socialrealistisk skildring av 21-årige byggnadsarbetaren Dylans (Christopher Plummer) tröstlösa liv på vischan i New Mexico. På dagarna slavar han på lågbetalda påhugg, men har svårt för de andra jobbarnas machodravel. På kvällarna tvingas han ta hand om sin lillebror Cassidy (Joey DeLeon) medan slarvmorsan Fiona (Robyn Lively) super och raggar på krogen.

På ett jobb ramlar han in i ett land ovan regnbågen, hbtq-ranchkollektivet House of Splendor, och världen blir plötsligt en vacker dröm. Som i en västernversion av tv-serien POSE (2018–21) svävar unga queer-cowboyer över öknen likt änglar på himmelskt vackra hästar. Oblygt flirtiga Sky (Eve Lindley) förtrollar Dylan, och under en frist från sin grå vardag åker han på masturbationsutflykt till en enslig klippa för att drömma om att vara hennes häst.

Sedan går Dylans pånyttfödelse som en i gänget av sexuellt gränslösa bohemer lite väl snabbt. När han debuterar som karaokesjungande dragstjärna med en utlevelse mer hänryckt än en nyfrälst tungomålstalare, då blir glappet till hans tidigare så blyga personlighet alltför stort. Liksom den alltid lika väna och varma Skys gestalt, ter sig Dylans hastiga förvandlingsnummer mer som en önskedröm än som en psykologiskt trovärdig process bort från skam och självförakt.

National Anthem räddas av regissören Gilfords öga för anslående bildkompositioner till ett förföriskt soundtrack (utan Del Reys låt) av Michael Alden Hadreus, alias Perfume Genius, och Nick Urata från DeVotchKa.

Filmen blir dock märkligt pryd i de intimaste scenerna. Det har gått mer än fyrtio år sedan tyske gayaktivisten Frank Ripplohs mainstreamdistribuerade Taxi zum Klo (1981) öppnade garderobsdörren till kåtångande sexscener mellan män och hen, befriande bilder endast John Cameron Mitchell vågat matcha i SHORTBUS från 2006. Det är hög tid att det som länge gömts i marginalen blir självklara kärleksskildringar bland andra.