BIO. SCIENCE FICTION. USA, 2024. Regi, manus: Francis Ford Coppola. Med: Adam Driver, Nathalie Emmanuel, Giancarlo Esposito, Aubrey Plaza, Laurence Fishburne. Åldersgräns: 7 år. Längd: 2.18.
”Syftet med livet är inte att stå på majoritetens sida, utan att slippa finna sig själv stå i de galnas led.” Filmens citat av den romerske kejsaren Marcus Aurelius väcker frågor. Är det en varning för den lynchmobbmentalitet som diktatorer alltid mobiliserar? Eller tvärtom ett försvar för övermänniskans rätt att slå sig fri från demokratins begränsningar?
Francis Ford Coppolas antihjälte personifierar tvetydigheten. Han är den visionäre arkitekten Caesar Catilin (Adam Driver) i New Rome, filmens retrofuturistiska blandning av mellankrigstidens art deco-New York och antikens Rom. Den dekadenta storstaden är i förfall. Det ser han som sin chans att på ruinerna av det gamla bygga sitt Megalopolis med hjälp av ett magiskt nytt material: Megalon.
Porträttet av Catilin som konstnärlig banbrytare och despot har många förebilder. En är stadsplaneraren Robert Moses, det moderna New Yorks formgivare 1924–1963. En annan är regissören-manusförfattaren Coppola själv, frontfiguren i 1960- och 70-talens revolution som förnyade Hollywood.
Kejserliga Caesar är hans förnamn. Efternamnet Catilin har han lånat från aristokraten Lucius Catilina som dog år 62 före vår tideräkning i sitt försök att ta makten i Rom. Nu som då har han en motståndare i Cicero (Giancarlo Esposito), New Romes realpolitiske borgmästare. Deras maktstrid kompliceras av att Ciceros dotter Julia (Nathalie Emmanuel) blir Catilins musa.
Megalopolis bågnar under mängden referenser till historia, konst, arkitektur, litteratur och film. Resultatet av fyrtio års osorterade infall under manusarbetets gång. Kul för den som vill checka sin allmänbildning men allt annat än genomtänkt och full av sidospår med perifer betydelse för handlingen. Mest frustrerande i Coppolas 120 miljoner dollar dyra, självfinansierade indiefilm är att han inte utvecklar många av sina bästa uppslag. Som att Catalin kan stoppa tiden, ett lån från René Clairs underbara stumfilm Paris qui dort (1924; finns att se gratis på Internet Archive).
Fånigast är triangeldramat mellan den åldersmärkte megamiljardären Hamilton Crassus III (Jon Voight), hans intriganta troféhustru Wow Platinum (Aubrey Plaza) och släktens partylejon Clodio Pulcher (Shia LaBoeuf). Scenen där Pulcher efter kärleksförklaringen ”I want to fuck you so bad, auntie Wow!” trycker upp nyllet i hennes bak för att bokstavligen slicka röv lär bli en kalkonfavorit.
Tematiskt är filmen en kamp mellan Fritz Langs civilisationspessimistiska METROPOLIS (1927) och HG Wells optimistiska motbild Tider skola komma (Things to Come, 1936). Mirakelmaterialet Megalon blir i sammanhanget en förförisk men kanske bedräglig fantasi, som ”the stuff that dreams are made of” i RIDDARFALKEN FRÅN MALTA (The Maltese Falcon, 1941).
Utopi eller dystopi? Frågan får inget svar. Slutet andas tillförsikt, men de datoranimerade bilderna av Catilins Megalopolis visar knappt mer än en hägring.
Coppolas ögongodisspäckade mastodontsaga (undertitel: A Fable) är en besvikelse i mycket, men tråkig blir den aldrig. Och kanske kommer framtidens biopublik att se Megalopolis som ett träffande tidsdokument om glappet mellan verklighetens USA och den amerikanska drömmen om att bygga ett nytt Eden.
© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-09-27.
