Kraven the Hunter – Michael Tapper

BIO. SUPERHJÄLTEACTION. USA, 2024. Regi: JC Chandor. Med: Aaron Taylor-Johnson, Ariana DeBose, Fred Hechinger, Russel Crowe. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.07.

Marvel-skurken Sergej Kravinoff, alias Kraven, är ett barn av Richard Connells roman The Most Dangerous Game (1924), filmatiserad otaliga gånger under olika titlar, senast 2022. Connell skildrar en aristokrat som är besatt av att anordna jakter på människor, det farligaste djuret på jorden.

Serietidningarnas Kraven är son till en rysk aristokrat och har Spider-Man som sitt favoritbyte. Ibland jagar han ensam, ibland med sin halvbror Chameleon eller som en i skurkgänget Sinister Six. Stärkt av en magisk dryck får Kraven superkrafter som gör att han sällan behöver vapen.

Manusförfattarna Richard Wenk (EQUALIZER-filmerna, 2014–23) och radarparet Art Marcum & Matt Holloway (MEN IN BLACK INTERNATIONAL, 2019) har uppdaterat storyn så att Kraven (Aaron Taylor-Johnson) blivit ryske maffiabossen Nikolaj Kravinoffs (Russel Crowe) rebelliske son. Pappa fostrar honom efter en sträng socialdarwinistisk doktrin där mänskligheten är uppdelad i två kategorier, rovdjur och byten. Kraven formas till att bli en psykopat, inte olikt dagens autokrater och oligarker.

Kanske är det därför man hyrt in regissören JC Chandor, som slog igenom 2011 med den hårdkokta finansthrillern MARGIN CALL (2011), om marknadsekonomins manipulatörer. Men Marvel kan förstås inte ha en yrkesmördare som hjälte, så Kraven görs till en Tarzan-liknande hämnare med hederskodex, vänner bland djuren och fiender i farsans gangsterkretsar. Hans medhjälpare är den stridstränade toppadvokaten Calypso (Ariana DeBose), voodoprästinna och älskarinna i serien, samt en mystisk kvinnlig pilot som helt oförklarligt dyker upp var som helst för att forsla honom kors och tvärs över jorden.

Den giftiga familjeskildringen lånar drag från Bibeln och antika grekiska dramer. Dialogen är ofta lakonisk, våldet summariskt och brutalt. Actioninslagen är påhittiga, och så länge de är gjorda med fysiska stuntmän ger de publiken en rejäl adrenalinkick. När man tar till CGI för att skapa en sabeltandad amurleopard eller en mänsklig noshörning förfaller de till att likna animationer med uppförstorade plastleksaker.

Kraven the Hunter är med andra ord våldsamt ojämn, och att döma av den uteblivna epilogen vid sluttexterna ser Marvel-bolaget filmen som ett fristående vågspel, utan löfte om en franchise. Om så blir fallet tar jag det som ett friskhetstecken från Hollywoods uppföljarsjuka.