Anora – Michael Tapper

BIO. DRAMA/KOMEDI. USA, 2024. Regi, manus: Sean Baker. Med: Mikey Madison, Mark Eidilstein, Yura Borisov, Aleksei Serebrijakov. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.19.

Vinnaren av årets Guldpalm på filmfestivalen i Cannes har av utländska kritiker beskrivits som en ny Pretty Woman (1990). Men Sean Baker (THE FLORIDA PROJECT) har aldrig följt några genrekonventioner, och ”Anora” är ingen romantisk komedi på Disney-fantiserat Askunge-tema. Om något kan den betecknas som en antiromantisk tragikomedi om två naiva desperador som misstar en ömsesidig transaktion av varor och tjänster för en romantisk saga. Och sedan vaknar till en lång baksmälla när verkligheten slår in dörren.

Uzbekisk-amerikanska Anora ”Ani” Mikheeva (Mikey Madison) jobbar som strippa på en av Manhattans nattklubbar och tjänar extra som prostituerad. Hon jobbar hårt men får inte ihop till mer än mat och husrum i ett slitet ruckel intill den slamrande tunnelbanan på andra sidan floden. En kväll blir hon introducerad för den ryske oligarkarvingen Ivan ”Vanja” Zakharov (Mark Eidelstein) eftersom hon är den enda i personalen som kan förstå och prata ryska.

Snart jobbar Ani heltid för den penningstinne och ständigt festande Vanja i hans lyxvilla i Brighton Beach. Han överöser henne med pengar och presenter och föreslår en morgon att de ska gifta sig i Las Vegas. Efter viss tvekan bestämmer hon sig för att tro på hans försäkran om att det inte handlar om hans konsumtionsbehov av en ”ständigt kåt flickvän” utan om äkta kärlek.

Det dröjer förstås inte länge förrän Vanjas föräldrar i Ryssland får reda på vad som hänt. De sätter sin hårdkokte armeniske fixare i New York, Toros (Karran Karagulian), att tillsammans med torpederna Igor (Yura Borisov) och Garnick (Vache Tomasijan) upplösa äktenskapet med ”den amerikanska horan”. Men övertalningsprocessen visar sig bli svår när Vanja rymmer och Ani visar sig vara allt annat än en lättskrämd liten nattfjäril.

Baker är i första halvan av filmen en skicklig berättare, ständigt med en räv bakom örat. Han leker med våra förväntningar bara för att låta handlingen ta en oväntad vändning, ibland genom ett abrupt, dramatiskt eller komiskt klipp. Och han låter kameran arbeta intimt med skådespelarna för att, tillsammans med dem, nyansera och förmänskliga filmens rollfigurer, som i mer obegåvade händer hade stannat vid fåniga stereotyper.

Det är så Baker, genom sin Ken Loach-realistiska touch i miljöskildringen, och hans två gudomligt inspirerade huvudrollsinnehavare övertygar oss om att Ani och Vanja blir alldeles uppriktigt förförda av tanken på en himlastormande romans mot alla odds, mot all rim och reson. När allt kommer omkring vill de flesta av oss tro på den där stora, drabbande kärleken som ska revolutionera våra liv. Annars är det svårt att förklara varför miljontals biobesökare flockas till filmer som just Pretty Woman.

Baker har också en avväpnande humoristisk hållning till sex där Vanja visserligen är köparen fast så hopplöst bortkommen i sängen att Ani tar kommandot. Ryske skådespelaren Mark Edelstein får 21-årige Vanja att framstå som en storögd trettonåring med kåtslag, svårt imponerad av att 23-åriga Ani är så erfaren. Det ger emellertid Mikey Madisons luttrade Ani den farliga illusionen om att hon kan styra honom också utanför sängkammaren.

När pappa Zakharov skickar sina underhuggare för att städa bort det han ser som en skamfläck på familjen går filmen från komedi till tragedi. Dock inte förrän Baker gjort ett långt slapsticknummer av att de tre männen får betala priset för att ha underskattat Anis förmåga till självförsvar. Scenen börjar lovande i högt tempo men planar snart ut till en irriterande longör. Sedan fastnar filmen dessvärre i det slow motion-läget.

Handlingens tredje och sista akt blir ett onödigt segt efterspel, avrundad med en psykologiskt förkonstlad epilog som tycks tillhöra en helt annan och sämre film. I stället för att sluta cirkeln med en känslomässig knockout lämnar Baker åskådaren förvirrad.