The Florida Project – Michael Tapper

USA 2017. Regi, klipp: Sean Baker. Manus: Sean Baker, Chris Bergoch. Foto: Alexis Sabe. Musik: Lorne Balfe. Skådespelare: Willem Dafoe, Brooklynn Prince, Bria Vinaite, Valeria Cotto, Mela Murder. Producenter: Sean Baker, Chris Bergoch, Kevin Chinoy, Andrew Duncan, Alex Saks, Francesca Silvestri och Shih-Ching Tsou. Produktionsbolag: Cre Filoms, Freestyle Picture Company, Cinereach, June Pictureé. Längd: 1.51.

The Florida Project är Sean Bakers tredje film i det projekt han kallar sin ”sexarbetartrilogi” och som inleddes med Starlet (2012) och Tangerine (2015). Sedan snart 20 år har han och hans team av medarbetare, bland andra manusförfattaren Chris Bergoch och kostymören/producenten med mera Shih-Ching Tsou skildrat människor i samhällets marginaler: papperslösa svartjobbare, sexuella minoriteter och prostituerade. Från filmdebuten med Four Letter Words (2000) har han hämtat inspiration från brittisk socialrealism – i intervjuer nämner han gärna Ken Loach och Mike Leigh – Lars von Triers Dogma95-manifest och amerikansk dokumentär i 1960-talets Direct Cinema-tradition (bröderna Maysles, D.A. Pennebaker).

Hittills har han gjort en dygd av att arbeta med små medel. Tangerine filmades till exempel med hjälp av tre stycken Iphone 5s, vilket gav filmen en dokumentär nerv som påminde om smygfilmade, undersökande tv-reportage. Det greppet återkommer även i The Florida Projects avslutande scen, då sexåriga Monee (Brooklynn Prince) och hennes bästis Jancey (Valeria Cotto) flyr mot Askungens slott i Disneyworlds The Magic Kingdom, som ligger intill motellen i Orlando där den krassa verkligheten på samhällets botten gör sig påmind.

Bakers bioaktuella och mer påkostade produktion fortsätter hans närgångna skildringar av social misär men har fått poetiska övertoner som hämtar näring från Mark Twain. Det bokstavligen marginaliserade motellområdets reservat för samhällets utstötta – hemlösa, narkomaner, prostituerade, mentalsjuka, arbetande fattiga, ensamma mammor – intill världens mest påkostade sagoland ser inte mycket ut för världen. Runt omkring ligger parkeringsplatser, ödelagda hotellanläggningar, snabbmatsrestauranger och små skärvor av den träskmark som en gång i tiden täckte halva delstaten. Platserna, och människorna där, är något som turisterna och Floridas många välbeställda åker förbi utan ta någon större notis om.

Kort sagt, ett skitställe där mammorna, som bäst, kan skrapa ihop småslantar underbetalda stripp- och restaurangjobb. Eller sälja stöldgods till turisterna, som Monees mamma Halley (Bria Vinaite) med sin mobila parfymbutik i plastpåsar. Eller prostituera sig, som vi förstår att Halley gör när inget annat alternativ återstår för att få ihop de 38 dollar om dagen som behövs för att betala motellhyran plus en handfull dollar ytterligare till hämtpizza och godis.

Men det är också här som den fantasifulla och viljestarka busungen Monee går på äventyr med jämnåriga kompisarna Scooty (Christopher Rivera) och Jancey. Deras upptåg är som ett titthål tillbaka i tiden till en skärmfri och curlingföräldrafri barndom där den ädla konsten i att ställa till jävelskap var det som fick fantasin att gå på högvarv. Precis som det var för Tom Sawyer och Huckleberry Finn (och för mig).

Ändå är det i busskildringarna filmen kommer till korta. Monee hennes vänner gör ingenting i nivå med att kasta ner vattenfyllda kondomer från varuhustak på gågateflanörer, snatta godis eller åka lådbil nerför trafikerade gator mitt i stan – för att nu bara plocka ett urval av mina egna minnen. De har spottävling på en bil och tigger pengar till glass men inget mer påhittigt och utmanande, trots att hjärnan i den här åldern är en oändlig källa till påhitt. Det enda allvarligare de ställer till med är när de sätter eld på ett avsides beläget ödehus. Varken särskilt kul eller intressant med tanke på barnens starka personligheter.

Samma fantasilöshet gäller även den löst, ibland slappt, strukturerade filmen. Den börjar bra, pang mitt i spottävlingen som ställer till kalabalik på motellet och introducerar oss för alla de viktigare rollfigurerna. Och den slutar på samma sätt med en konflikt som får allvarliga konsekvenser för Halley och hennes dotter. Däremellan är tempot ofta lojt; här finns flera scener som varken lägger något till handlingen, stämningen eller porträtten av de inblandade. En trimning på en kvart-tjugo minuter hade resulterat it en stramare och betydligt bättre film på en halvannan timme utan att tappa de förhöjda stunderna av skönhet och gemenskap – exempelvis då Monee och Jancey leker under en sagolik regnbåge – som lockar till tankar om en annan värld, bortom den spruckna asfaltstristessen där de står.

The Florida Project är som bäst en film med en fläkt av 1960-talets spretiga nya vågor och stilar och idéer och gerillafilmaktioner, inklusive alla skavanker. Allt för att göra en film om människor, platser, händelser som inget filmbolag i den kommersiella mittfåran skulle ägnat en tanke åt. Den som håller ihop Bakers ostyriga film och som man faktiskt kunde ägnat mer tid åt är Willem Dafoes motellföreståndare Bobby, en inledningsvis grå och trist rollfigur som växer under handlingens lopp till att få mänsklig och moralisk resning. Han är en ljusgestalt som inte bara slår ner på pedofiler och löser konflikter utan som faktiskt ser människorna på motellet. Och som månar om att måla och reparera det fuskbyggda skitstället kanske just för det är blivit en fristad för människor som kastats på samhällets sophög.