BIO. KOMEDI. Italien/Schweiz/Polen/Frankrike, 2023. Regi: Roman Polanski. Med: Oliver Masucci, Fanny Ardant, John Cleese, Mickey Rourke. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.40.
Det gör ont när gamla auteurer brister. Roman Polanski har förvisso drattat på ändan förr i karriären, bland annat med komedin What? (1972). En amerikansk recensent kallade filmen ”ett monstruöst fiasko”, men den var åtminstone monstruös.
The Palace är enbart ett fiasko, ekande tom, slapp och likgiltig. En dålig repris på What? Oduglig till och med som cirkusföreställning i dålig smak. Knappt värd en gäspning.
Uppslaget var fräscht för 90 år sedan när regissören Edmund Goulding gjorde succé med Grand Hotel (1932). I filmen spelar några av Hollywoods superkändisar gäster och personal vars vägar korsas på ett lyxhotell. Nyckelrepliken är: ”Folk kommer och går men ingenting händer”. Sedan vandrar kameran omkring på hotellet för att avslöja motsatsen i en härva av intriger och romantiska förvecklingar bakom snart sagt varje dörr.
I What? flyttar Polanski handlingen till en lyxresort, och i The Palace är vi tillbaka på ett lyxhotell i Centraleuropa. Här är behöver ingen säga repliken från Grand Hotel eftersom filmerna själva gör jobbet. Ingenting särskilt händer i dem, i varje fall inget värt en biobiljett. Som substitut får vi se några bedagade stjärnor spela karikatyrer av lyxlirare i tarvliga sketcher byggda på vitsar hämtade från en gammal dammig skämttidning.
Fanny Ardant gestaltar ett adligt våp fixerad vid sin knähunds avföring och med kåtblicken spänd på hotellets femtio år yngre rörmokare. Mickey Rourke porträtterar en superrik amerikansk skitstövel. John Cleese gör en gubbsjuk fårskalle. Alexander Petrovs Anton leder en rysk maffiagrupp som i sällskap med ett gäng tjattrande bimbobrudar checkar in på hotellet i skumma syften.
Handlingen utspelar sig på nyårsafton 1999, under hotet från Y2K-katastrofen (se den aktuella dokumentären TIME BOMB Y2K). Men då The Palace inte har ambitionen att berätta något som helst intressant, fumlar man bort temat. I stället låter regissören kameran guida oss genom en poänglös freak show av fejkade solbrännor, ballongbröst och plastikkirurgiska haverier i exklusiva kläder.
Ingenting kan emellertid dölja att Polanski här står konstnärligt naken, en urblekt skugga av sitt forna, talangfulla jag. Det vore tragiskt om The Palace blev hans testamente.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-12-29.