Time Bomb Y2K

STRÖMMAD DOKUMENTÄRFILM. USA, 2023. Regi: Brian Becker, Marley McDonald. Med: Peter de Jager, John Koskinen och massor av folk som tror att civilisationen ska kollapsa – eller inte. Längd: 1.20. HBO Max.

”Two-thousand-zero-zero/ Party over, oops out of time/ So, tonight I’m gonna party like it’s 1999.” Princes antiatombombslåt från 1982 spelade på apokalyptiska hotbilder inför det förestående millennieskiftet. Ingen utom Nostradamus-profeter, talmystiker eller religiösa sekter såg dock själva tideräkningen som ödesdiger eftersom den är en godtycklig, mänsklig konstruktion. Men det ändrades när Y2K skapade krigsrubriker under 1990-talet.

År 1993 skrev den kanadensiske datorprogrammeraren Steve de Jager artikeln ”Doomsday 2000” i Computerworld, världens största tidskrift om IT. Två år senare myntade amerikanen David Eddy begreppet Y2K, en akronym för år 2000 (Y=year, K=kilo, alltså 1000), för ett datortekniskt problem med potentiellt ödesdigra konsekvenser vid millennieskiftet.

Problemet var datorns inbyggda klocka; den hade bara två siffror för årtal i stället för fyra. Vid tolvslaget på nyårsnatten skulle år 99 bli år 00 och utlösa informationssamhällets härdsmälta, påstod de Jager och Eddy. Inte ens den ansedda tidskriften Time kunde stå emot millenniebuggen utan gjorde ett braskande omslag på temat i januari 1999 med rubriken ”The end of the world!?!”

Brian Becker och Marley MacDonalds dokumentär Time Bomb Y2K packar 80 fartfyllda minuter med okommenterade arkivbilder om millenniepaniken. Tidslinjen börjar 1996 med att USA:s dåvarande president Bill Clinton och vicepresident Al Gore välkomnar en IT-era då nätverkskablar ska knyta samman folk runt jorden till en enda stor mänsklig gemenskap. Och slutar med att nättrollspresidenten Vladimir Putin tar över Ryssland på nyårsnatten 1999.

Däremellan utspelar sig en mediedebatt om konsekvenserna av att vi mot 1900-talets slut blivit så beroende av datortekniken för så gott som alla funktioner i samhället. Många befarade att Y2K var civilisationens slutpunkt, och det skapade en mångmiljardindustri för allt från domedagsböcker till privata bunkrar med IT-överlevnadsutrustning. För snart skulle flygplan skulle trilla ner från himlen, kärnvapen explodera, banksystemet krascha.

Populärkulturen tog som vanligt pulsen på tidsandan. Men intressant nog får klippen från dystopier som The Matrix (1999) och Johnny Mnemonic (1995) helt nya innebörder i det här sammanhanget. För om filmerna skildrar oss som informationssamhällets slavar under våra smarta maskiner, då kommer ju Y2K som en befriare från bojorna.

I backspegeln ser Y2K ut som skrattretande nittiotalskitsch eftersom mänskligheten trots allt vaknade upp den 1 januari 2000 till en IT-värld som ångade på som vanligt. Var hotet en bluff? Den debatten rasar fortfarande. Kritiker som astronomen Clifford Stoll kallar uppståndelsen ”mycket väsen för ingenting”. Peter de Jager menar tvärtom att den antiklimax som infann sig var resultatet av att programmerare världen över tog problemet på allvar och löste det.

Och visst fixade man själva buggen. Men flera av klippen antyder att Y2K bara var en föraning om IT-ålderns betydligt allvarligare virus: desinformation och konspirationsteorier. I Time Bomb Y2K möter vi en extremhögermilis som lyckas vända bombdådet i Oklahoma 1995 till rekryteringspropaganda. Idag har nätet blivit det viktigaste verktyget för totalitära stater och deras nyttiga idioter i demokratiska länder: högerpopulistiska partier med nättrollsvans.

© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-12-30.