STRÖMMAD LÅNGFILM. FANTASY. USA, 2023. Peter Pan & Wendy. Regi: David Lowery. Med: Alexander Molony, Ever Anderson, Jude Law, Yara Shahidi. Längd: 1.46. Disney+.
Många har känt sig kallade att göra spelfilm efter JM Barries pjäs och roman om Peter Pan, senast Joe Wrights prequel PAN (2015) och Benh Zeitlins magisk-realistiska WENDY (2020). Men ingen, inte ens Steven Spielberg i sin Hook från 1991, har lyckats fånga trollkraften i förlagan. Jämfört med årets livlösa upplaga framstår emellertid Spielbergs film som ett mirakel av inspirerad fantasi, packad med roliga rolltolkningar till tonerna av John Williams orkesterverk – ett av hans bästa i karriären.
En koll på regissören David Lowerys filmografi borde ha gett mig onda föraningar om hans Peter och Lena. Där hittar man den lika slätstrukna Disney-filmen PETER OCH DRAKEN ELLIOTT (Pete’s Dragon, 2016). Båda ser ut att ha haft reklamfilmsprogrammerade AI-robotar i alla sina funktioner, bakom såväl som framför kameran. Inte en skådespelare känns annat än förkonstlad i sin roll, inte en scen förmedlar någon som helst ”sense of wonder”.
Tempot går i snigelfart. Ett långt parti i mitten ägnas åt kapten Kroks (Jude Law) berättelse för Lena om sin depression efter brytningen med barndomskompisen Peter Pan (Alexander Molony). Jag vet inte om man sneglat på The Sopranos (1999–2007) eller andra skildringar där skurkar går i samtalsterapi, men det här inslaget är både segt och malplacerat. Det borde kasserats redan på manusstadiet.
Och då har jag inte ens kommit till drömlandet Ingenstans, så urbota trist gestaltat att den enformigaste av vardagar känns som ett häpnadsväckande äventyr i jämförelse. Det är snudd på obegripligt att det överhuvudtaget går att så totalt dränera en sagovärld på mystik. Det där inre barnet som man måste ha i sin hand när man flyger iväg från verkligheten med Peter Pan och Lena (Ever Anderson) verkar Lowery inte bara opererat bort utan också skickat till själlöshetens förtorkade ö.
Det man kan säga till hans försvar är att få av Disneys nytolkningar av sina gamla tecknade filmer har varit lyckade. Allt som gjorde animationsfilmerna bra – roliga bifigurer, naturromantiken beströdd med både ljust och mörkt trollstoft, de medryckande musikalnumren – har gått förlorat i de zombielika översättningarna till spelfilm. Oavsett deras höga budgetar påminner de mest om de undermåliga direkt-till-dvd-uppföljarna Disney spottat ut sedan 1990-talet. Så också här, i filmen från ödelandet Ingenstans.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-04-28.
