All the Beauty and the Bloodshed

BIO. DOKUMENTÄR. USA 2022. Regi: Laura Poitras. Med: Nan Goldin, David Armstrong, Marina Berio, Noemi Bonazzi, Harry Cullen. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.53.

All the Beauty and the Bloodshed är den andra dokumentären som vunnit Guldlejonet i Venedig sedan filmfestivalen startade 1932. Prisregnet har fortsatt världen över, och den är en favorit i sin kategori inför årets Oscarsgala. Förklaringen är enkel: det är en rasande skickligt berättad historia som ingen hade trott på om det varit en spelfilm. Men som är alldeles sann.

Regissören Laura Poitras (CITIZENFOUR) börjar handlingen mitt i en protestaktion 2018 på konstmuseet The Met i New York. Det är början på aktionsgruppen PAIN:s (Prescription Addiction Intervention Now) fyra år långa kamp mot societetsklanen Sackler, som köpt sig social och kulturell prestige genom att i utbyte mot stora donationer få sina namn på rum eller hela avdelningar i några av världens främsta konstmuseer. Blodspengar Sackler-imperiet tjänat genom vilseledande marknadsföring av sitt starkt beroendeframkallande opioid-läkemedel Oxycontin, idag ökänt för att det sedan 1999 skördat över 900 000 amerikaners liv. Se vidare dokumentärserien THE CRIME OF THE CENTURY på HBO Max och dramaserien DOPESICK på Disney+.

Protestledaren på The Met och följande aktioner är den världsberömda fotografen Nan Goldin, just nu aktuell med den retrospektiva utställningen This Will Not End Well på Moderna Museet i Stockholm. Hennes egen kamp mot oxycontinberoendet är fortsättningen på ett liv präglat av missbruk och prostitution på samhällets botten. Det skildrar Poitras i sju kapitel genom en collageteknik där intervjuer blandas med Goldins egna fotografier och amatörfilmer. Hennes berättelse är en om utslagning och hopplöshet men också kärlek och gemenskap i Boston New Yorks hbtqi-värld.

Flykten till subkulturerna började 1965 i en medelklassförort utanför Boston efter att äldre systern Barbara tog sitt liv. Familjens mentala problem och den kvävande konformismen drev tolvåriga Goldin att söka andra livsstilar. Hon placerades i fosterhem och hamnade på en skola med alternativ pedagogik, där hon 1969 började utforska fotokonstens möjligheter.

Efter konstskoleexamen 1978 flyttade Goldin till ett New York i punkens och den sexuella frigörelsens höst. Inspirerad av modefoto och undergroundfilm gjorde hon vänner och älskare till en del av sina självbiografiska dokumentationer av livet i en outsider-värld. Några kändisar dyker upp, bland andra Cookie Mueller, känd från John Waters chockkonstnärliga lågbudgetfilmer som Pink Flamingos (1972). Men annars är de flesta okända homosexuella och transpersoner Goldin sökte porträttera som ett tredje kön.

Kameran är ofta närgången, ibland burdust framfusig. Den tränger sig på folk som knullar, knarkar, slåss, dör i aids eller bara ser ut att stirra ner i en bottenlös avgrund av själsligt mörker. Mänsklig värme, desperation och hopplöshet i en kaotisk blandning som utmynnade i genombrottet 1985 med diabildsutställningen The Ballad of Sexual Dependency, året därpå omarbetad till en bästsäljande fotobok.

Filmen utmynnar i att Goldin – numera även en stilbildande modefotograf – fått kulturell makt nog att tvinga prestigeinstitutioner som Guggenheim och Louvren att avstå från Sacklers donationer och ta bort deras namn från museerna. Kampen kulminerar i en scen där hon och andra offer för oxycontinmissbruket konfronterar Sackler-familjens nyckelfigurer i en rättslig hearing via videokonferens. Kontrasten mellan offrens hjärtskärande berättelser och Sackler-medlemmarnas tysta likgiltighet säger mer än tusen ord. Den videokonferensen hade varit värd en egen långfilm.

© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-01-13.