STRÖMMAD ROMANTISK FANTASYKOMEDI. Australien/USA, 2022. Three Thousand Years of Longing. Regi: George Miller. Med: Tilda Swinton, Idris Elba, Aamito Lagum, Orgulcan Arman Uslu, Burcu Gölgedar. Längd: 1.48. Finns som vod på flera strömningstjänster.
År 1987 överraskade MAD MAX-regissören George Miller med att regissera den romantiska fantasykomedin Häxorna i Eastwick (The Witches of Eastwick, 1987). En dumglättad filmatisering av John Updikes lustelaka könsrollssatir som knappt någon minns idag. Det konstnärliga haveriet kan förklaras med att han då stod längst ner i näringskedjan, i klorna på såväl filmens stjärnor som Hollywoodbolagets marknadsföringsprofeter.
När han i år gör ett nytt försök i genrehybriden är det som alfaregissören bakom den globalt tokhyllade Mad Max: Fury Road (2015). Dessutom med två hett eftertraktade uppföljare och den redan nu haussade spin-off-filmen Furiosa (planerad premiär: 2024) på kö till produktion. Han vilja är numera Hollywoods lag, men resultatet av hans ansträngningar i Tre tusen år av längtan har inte blivit mycket bättre än för 35 år sedan.
AS Byatts prisbelönta novellförlaga, ”The Djinn in the Nightingale’s Eye” (1994), är annars ett ymnighetshorn av mustig berättarglädje om sex, våld och hunger på att söka meningen med livet som står i skarp kontrast till dagens ofta ängsligt tillrättalagda medelklassunderhållning. Handlingen om en kvinnlig litteraturforskares möte med en tretusen år gammal djinn – det vi i väst känner som anden i Tusen och en natt-sagan Aladdin – under en konferens i Turkiet utgör ramberättelsen till djinnens berättelser om sitt liv. De tre önskningarna han tvingas uppfylla är en prövning av moralen och karaktären hos den som önskar. Är man oförsiktig kan önskningarna bli mardrömslik verklighet.
Förutsättningarna för filmen är de bästa. Scenografin är överdådig. De visuella effekterna av högsta klass. Och Miller har två perfekta stjärnor i Tilda Swinton som den självtillräckliga akademikern Alithea Binnie och Idris Elba som den sexiga, namnlösa djinnen frammanad ur den kvinnliga huvudpersonens fantasi. Båda har talang och karisma nog att bära två grandiosa typer som får allt subtilare nyanser i takt med att kärleken växer fram mellan dem.
Just här går dock Miller bet. För de är helt kastrerade på allt vad romantiska glöd och sexuell kemi heter.
Tanken i Byatts novell är att djinnen står för mytologins pusselbitar till människans självförståelse av sina irrationella sidor medan Alithea representerar dagens rationalistiska vetenskapssamhälle. För att förena dessa två till synes oförenliga aspekter av den mänskliga civilisationen använder Byatt humor. Men av den ser vi bara en skugga i djinnens berättelser och just ingenting i nutidshistorien, som får ett torftigt slut med en påklistrad epilog lika mjäkig som finalen i Häxorna i Eastwick.
Millers dröm om att bredda sin repertoar är begriplig. Det är emellertid också en dygd att komma till insikt om sina begränsningar. Och för den delen är det alls ingen skam i att gå till historien som actionfilmens ayatollah of rock’n’rolla.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-11-01.