Top Gun: Maverick – Michael Tapper

USA 2022. Regi: Joseph Kosinski. Med: Tom Cruise, Val Kilmer, Jennifer Connelly, Miles Teller, Monica Barbaro. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.11.

Top Gun hade svensk premiär på USA:s självständighetsdag den 4 juli 1986. Elva år efter det förnedrande nederlaget i Vietnam. Fyra månader innan Iran-Contras-affären hotade att avsätta Ronald Reagan från presidentposten.

Pentagons gav sitt entusiastiska stöd som Hollywoods bästa värvningspropaganda sedan andra världskriget. Konservativa kritiker hyllade filmen som ett antiintellektuellt svar på Stanley Kubricks krigssatir Dr. Strangelove (1964). Reklamfilmberättandet till kåtpumpande rock och sexigt poserande huvudpersoner som ser krig som en testosteronkick gjorde Top Gun till en militaristisk porrfilm.

När jag efter 36 år ser om den förstår jag varför den också blivit en camp-favorit i gaykulturen. Flottans flygarskola skildras som en homoerotisk våtdröm, där unghingstarna spanar in varandras muskelpaket och förmåga att hantera stridsplanen under övningarna. Det ger dem en ”hard-on”, upprepar dialogen flera gånger så även trögfattade kan hänga med.

Sett till de många svettiga, halvnakna scenerna på strandvolleybollplanen, i omklädningsrummet och i duschen borde filmen fått titeln Topless Gun. Kvinnor är för bögar, och det är först när astrofysikern Charlie (Kelly McGillis), klär sig som en av grabbarna som Cruises Pete ”Maverick” Mitchell tänder på alla cylindrar.

Men McGillis, 65 i år, gör inte comeback som sexobjekt i uppföljaren. För hur skulle det se ut med en kvinna som inte bara är synbart längre (1.78) än sin manliga motspelare (1.70) utan – urrrk! – hela fem år äldre? Cruise paras därför ihop med åtta år yngre och centimetern kortare Jennifer Connelly i rollen som flickvännen Penny. På så sätt behöver han inte bära platådojor när de är i bild samtidigt, eller framstå som ett alltför pinsamt gubbslem.

Den två år uppskjutna premiären för Top Gun: Maverick har blivit en gudabenådad tajming. Militarism är åter högsta mode. NATO:s popularitet slår alla rekord efter Rysslands invasion av Ukraina. Till och med Cannesfestivalen stod i givakt för såväl USA som filmen på ett sätt som varit otänkbart 1986.

Även filmen har förändrats. Borta är mycket av bastuklubbscenerna men också den enda kvinnan i chefsposition, och Monica Barbaros klent skrivna roll som kvinnliga stridspiloten Natascha ”Phoenix” Trace är inte mycket till feministiskt framsteg. Nye instruktören för flygaressen är i stället Maverick, vars karriär efter 36 års tjänst stannat vid kommendör (inte kapten, som man felaktigt översätter ”Captain” till). Fyrstjärnig amiral är däremot hans tidigare antagonist Tom ”Iceman” Kazansky (Val Kilmer), som, likt skådespelaren själv, är märkt av svår sjukdom och därför kallat hem sin frifräsande kollega.

En ny påläggskalv väntar förstås i kulisserna på att ta upp kampen om luftens herravälde. Hetsporren Bradley ”Rooster” Bradshaw (Miles Teller) är son till Mavericks förolyckade bäste kompis Nick ”Goose” Bradshaw och håller sin nytillträdde chef ansvarig för faderns död. Det är mot honom och sina egna skuldkänslor Maverick tvingas kämpa för att visa att gammal inte bara är yngst utan också ”the best of the best”.

Hur det går är inte svårt att räkna ut när flygakrobaterna rycker ut för att rädda världen från en skurkstat med kärnvapenkapacitet (läs: Nordkorea). I Top Gun: Maverick besväras vi varken av någon komplicerad berättelse, moraliska gråskalor eller psykologiska fördjupningar. Ramhandlingen är föga mer än nostalgiskt fyllnadsmaterial till jukeboxmusik från åttiotalet.

Filmen ger bara valuta för biljettpengarna under åkturerna med ”the need for speed” i luftstridernas ”danger zone”. Filmfotot och det visuella effekterna i Joseph Kosinski (Oblivion, 2013) uppföljare överglänser faktiskt actionsnickraren Tony Scotts original. Men som mänskligt drama och hisnande flygäventyr är den ändå ljusår från mästerverket i flygargenren: Philip Kaufmans RÄTTA VIRKET (The Right Stuff, 1983).