Old Henry – Michael Tapper

USA 2021. Regi, manus: Potsy Ponciroli. Med: Tim Blake Nelson, Scott Haze, Gavin Lewis, Stephen Dorff. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.39.

I mer än hundra år har det gått rykten om laglösa revolvermän som klarat blyförgiftningen från sina berömda sista eldstrider för att sedan dra sig tillbaka i anonymitetens glömska. Även Clint Eastwood lät sin ”Mannen utan namn”-figur från Sergio Leones Dollar-trilogi byta spår till att bli grisbonde i De skoningslösa (Unforgiven, 1992). Och mycket i den filmen har regissören och manusförfattaren Potsy Ponciroli lagt ett kalkerpapper på. Men likheterna till trots är Old Henry ändå den klart bästa västernfilmen sedan bröderna Coens TRUE GRIT (2010).

Handlingen utspelas i Oklahoma 1906. Vilda västerneran har ridit mot solnedgången i historieböckerna. Grisbonden och änklingen Henry McCarty (Tim Blake Nelson) bor med sin snart myndige son Wyatt – spelad med tonårstypisk blandning av trots och naivitet av Gavin Lewis – på en avlägset belägen gård.

Wyatt anar att pappan mörkar sitt förflutna, och när de ger skydd åt en skadskjuten man (Scott Haze) undan den kallhamrade Ketchums (Stephen Dorff) bankrånargäng, förvandlas Henry gradvis till en stridsskicklig enmansarmé. Ni som kan er västernhistoria har redan nu listat ut vem det handlar om, ni andra kan låta uppslagsverken vänta tills efter filmen.

Avslöjandet av Henrys ökända alias är knorren på en historia som skickligt kombinerar realism med saga, genrevisionism med ett klassiskt västernmotiv om det belägrade huset på prärien. Omsorgsfullt trummar Ponciroli upp spänningen mot finalens våldsexplosion med hjälp av en övertygande rollbesättning och en dialog som inte spiller ett ord i onödan. Tim Blake Nelson (även filmens producent) är som klippt och skuren för huvudrollen både till utseendet och mimiken. Och det hjälper att han, till skillnad från Eastwood, saknar en actionimage som skvallrar om Henrys dolda talanger.

Tvärtom ser vi till en början bara en trött och fattig bonde som försöker ducka för faran under sin bredbrättade hatt. När han på väg till läkaren stannar för att syna platsen där han hittade den sårade mannen får han syn på en sadelväska full med pengar. ”Nope,” konstaterar han och lämnar väskan. Rider en bit. Stannar. Tvekar. Rider tillbaka igen för ta väskan och sopa igen alla spåren. Då börjar vi ana ugglor i mossen.

Tillbaka i stugan börjar inte bara den sårade mannen utan också Ketchum och vi åskådare tycka att det är något skumt med Henry. Sättet han står och går. Hur han håller i sin revolver. Hans brutala tortyrmetod med kniv. Namnet låter bekant från några våldsamheter i New Mexico ett par decennier tidigare.

Old Henry är en skitig och blodig antihjältestory, tajt och effektfullt berättad under sin spellängd på drygt halvannan timme. Jordan Lehnings musik är en stämningsfull men diskret blandning av klassiska toner och folkmusik som används med föredömlig sparsamhet. Långa passager hör vi bara miljöljud, vindens sus, åskmuller eller ett fågelrop på avstånd. Det enda som känns malplacerat är filmfotots vidfilmsformat i 2.39:1, perfekt för landskapspanoraman men malplacerat i de många interiörerna från Henrys gistna stuga.

Filmen är den första av tre planerade västernproduktioner från småbolagen Shout! och Hideout. De andra två är 4 Dead in 5 Seconds, om en ökänd eldstrid 1881 i El Paso, och Hardin, om revolvermannen John Wesley Hardin. Håller de måttet från Old Henry så är de något för cineasten att hålla utkik efter.