Lady Chatterleys älskare – Michael Tapper

STRÖMMAT KÄRLEKSDRAMA. Storbritannien/USA, 2022. Lady Chatterley’s Lover. Regi: Laure de Clement-Tonnerre. Med: Emma Corrin, Jack O’Connell, Joely Richardson, Matthew Duckett. Längd: 2.06. Netflix.

Få böcker har varit så banbrytande mot censur och tabun som D.H. Lawrences roman Lady Chatterleys älskare från 1928. Temat om otrohet, de rättframma beskrivningarna av sex och dialogen med könsord och svordomar tvingade författaren att själv låta trycka två mindre upplagor i Italien och Frankrike. En hårt redigerad version utkom 1932, men piratkopior av originalutgåvorna spreds som en löpeld på båda sidorna av Atlanten.

Den avgörande vändningen kom 1960 när Penguin Books vann ett obscenitetsmål mot romanen i en engelsk domstol. Segern fick betydelse inte bara för skönlitteraturen utan även för att spränga gränserna i radio, tv och biograffilm. Än viktigare var att Lawrences bok inspirerade till den sexuella revolution och andra våg av feminism som präglade 1960- och 70-talen.

Frihetliga framsteg reaktionära krafter nu åter vill rulla tillbaka. Tidpunkten för den franska regissören Laure de Clement-Tonnerres (The Mustang, 2019) filmatisering efter ett manus av David Magee (Finding Neverland, 2004) är därför väl vald.

2022 års film anknyter till tv-serien av Ken Russell från 1994. Där spelade Joely Richardson huvudrollen som Constance ”Connie” Chatterley och Sean Bean hennes älskare, skogsvaktaren Oliver Mellors. Tjugoåtta år senare dyker Richardson upp i rollen som änkan Mrs Bolton, dygnet-runt-sköterska till Connies (Emma Corrin från THE CROWN) krigsinvalidiserade och sexuellt oförmögne make Sir Clifford Chatterley (Matthew Duckett).

I romanen och tv-versionen slår Mrs Bolton in kil mellan makarna. Hon blir Cliffords intimt förtrogna och spionerar på Connie. En subtil intrigmakerska som fick en sinistrare efterföljare i kammarjungfrun Mrs Danvers, Daphne du Mauriers monster i REBECCA. Så inte i årets film, där Mrs Bolton oväntat träder fram i systerskap som Connies beskyddare i hemmet och vapendragare mot det elaka skvallret i byn.

I stället lyfter man fram Clifford som Connies antagonist. Hans försök att skriva en roman möts av recensioner om ”en enorm intighet”. Det är förstås en kärnfull karaktäristik av honom själv. Faktiskt har han så få försonande drag att man undrar vad Connie såg i honom till att börja med.

Clifford betraktar sig själv som modern men tänker då bara på mekaniseringen av driften i gruvan han äger. I allt annat är han en kvarleva från 1800-talets överklass som med socialdarwinistiskt förakt ser kvinnor som avelsdjur för att producera manliga arvingar och sina arbetare som ”födda att tjäna”. Connies passion för den nya, modernistiska litteraturen med James Joyce i spetsen är för honom obegriplig.

Mot Cliffords tomma, döda industrialistsjäl står den levande naturmänniskan förkroppsligad i Oliver Mellors, spelad av Jack O’Donnell (BLODSBAND) – själv med arbetarklassrötter i Derbyshire där handlingen utspelas. Trots sina meriter i första världskriget tvingas Oliver tillbaka till sin anställning på Chatterleys gods, och lever som en outsider i skogens skogsvaktarstuga. Hans enkla yttre döljer en intellektuell sökare bitter av sina krigserfarenheter, fylld av längtan bort från den maktordning som genom hela livet pissat på hans människovärde.

Connie och Oliver är till synes två förtrampade människor gjorda för varandra. Men porträttet av Connie blir under deras första möten mer ambivalent än i tidigare versioner. Hennes överklassprägling gör till en början att hon har svårt att se Oliver som en jämbördig partner. För henne är han en ofarlig sexleksak i tristessen, en behändig spermadonator.

Genom den alltmer hämningslösa sexualiteten i skogens oas, så nära men ändå så långt borta från Cliffords avhumaniserade värld, finner de varandra som människor och älskande. De första snabbknullen med bara de nödvändigaste plaggen avtagna blir så småningom till naken glädjeyra i regnet, i gräset i sängen. Missionärsställningen byts till ”djuriska” positioner och rollekar om dominans och underkastelse. Deras hämningslösa utforskning av sina njutningar gör att de kan kasta vardagens bojor och se möjligheterna till ett annat och bättre liv.

Det Corrin och O’Donnell saknar i karisma jämfört med Richardson och Bean i 1994 års tv-serie kompenserar de med en personkemi som går från pyrande glöd till eldstorm. Slutet blir däremot en antiklimax; här fungerade Ken Russels lösning bättre med att paret reser till Nya Världen för att starta om. Fram till dess är emellertid årets Lady Chatterleys älskare ett efterlängtat ljus av köttslig lusta i ett mestadels sterilt film- och tv-landskap.