”Fake history”, rasade några brittiska skribenter och kändisar efter säsong fyra av The Crown. Hovhistorikern Hugo Vickers listade åtta i hans ögon hårresande fabrikationer, bland annat att prinsessan Margaret förlöjligar nya prinsesskollegan Diana för att hon inte kan hovniga och att prins Charles ringer sin Camilla varje dag efter bröllopsnatten. Tonen i texterna är så uppskruvad att man bara väntar på att skribenterna ska kalla seriens upphovsman Peter Morgan landsförrädare.
Hovfjäskarnas indignation döljer emellertid något betydligt intressantare, nämligen vad serien inte visar: Huset Windsor som en brittisk oligarkfamilj med politiskt inflytande och ekonomiska privilegier anstötliga för ett demokratiskt välfärdsland. Enbart drottningens (numera kungens) privata förmögenhet uppgår till flera hundra miljoner pund. Utöver det äger familjen ett tjugotal slott med stora, skattebefriade jordbruksfastigheter.
Om det inte är dålig smak nog, redigerar serien konsekvent bort den brittiska kolonialismens brutalitet samtidigt som imperiets alla rasistiska stereotyper körs i repris. Exemplen är många, bland annat hur Elizabeth II:s resa 1953 med Philip till Kenya i säsong ett mörkar britternas krig 1952–1956 mot Mau Mau-gerillan med koncentrationsläger, massakrer, tortyr och övergrepp på civilbefolkningen. I stället skildras en idyll, där landets invånare framställs som glada barn som välkomnar civilisationens moderliga men fasta uppfostrarhand.
Säsong fem omfattar åren 1991–1996. Ett avsnitt heter ”Annus horribilis”, men hela perioden kan döpas till ”anni horribiles” eftersom den brittiska monarkin då för första gången sedan Cromwells dagar skakades i grunden. Opinionsundersökningar skvallrade om att en majoritet tröttnat på att betala den milt sagt saltade notan för en föråldrad institution. Och pressen firade triumfer i skandalskriverier om prinsarna och prinsessornas skilsmässor med snaskiga detaljer som ”Tampongate”, det infamösa telefonsexsamtalet mellan Charles och Camilla.
Peter Morgan hade kunnat ta spjärn från tidsandan för syna ämbetet monarkin. Men nej. Säsongen repriserar den gamla gråtvalsen om hur de uppoffrar sig för nationen. Här bokstavligen knäar drottning Elizabeth II (Imelda Staunton) under fotsmärtorna från den ändlösa raden av kulturevenemang och köpcentruminvigningar hon tvingas uppträda i med sammanbitet leende.
Löjeväckande bekymmer för vanliga löneslavar, inte minst för alla de med omänskliga arbetsscheman och inkomster som knappt räcker till livets nödtorft. Var är deras arméer av tjänstefolk som utför all markservice utom att torka arbetsköparna i röven (även om en radiodokumentär om saudisk aristokrati för några år sedan kunde avslöja att också sådana finns där)? Och vem har bett monarkerna om deras ”offer”, ingen av dem har röstats fram i allmänna val?
Att vi likväl sitter där med tårglaserade ögon inför deras prinsessan-på-ärten-problem beror på kognitiv dissonans. Sedan födseln har vi skolats att tänka om dem som bättre folk, följaktligen är deras lidanden viktigare än våra. Inte ens i döden är vi lika eftersom deras bortgång blir en nationell angelägenhet.
Den här tankeskevheten skruvar säsong fem ett varv till när prins Charles (Dominic West) säger sig vilja ”modernisera” huset Windsor, egentligen för att vända opinionsvinden, få igenom sin skilsmässa från Diana (Elisabeth Debicki) och ta mammas plats på tronen. Komiskt då han i alla andra avseenden profilerat sig som en antimodern aktivist, särskilt mot samtida arkitektur. Hans plan är att de ska göra om sin offentliga image för att framstå mer som ”vanligt folk”.
Just det tycks också vara säsongens avsikt, att visa hur lika de är oss andra, hur mänskliga de är för att vi ska fatta sympati och förlåta dem deras privilegierade synder. Under skilsmässan mellan Charles och Diana klipper man därför till scener där vanliga britter bryter upp sina äktenskap. Någon parallell gör man emellertid aldrig mellan Windsor-familjens fasanjakt på något slott eller slappande på yachten Britannica och deras undersåtars grå vardag av själsdödande jobb, matinköp och barn som ska hämtas på dagis.
De blir Frankensteins monarki, ett lappverk av folk som oss men samtidigt inte. Prins Charles är fortfarande en bortklemad stropp fast nu med mänskligt, känsligt ansikte. Elizabeth II en fossiliserad drottning Victoria-kopia, samtidigt en mysfarmor för prins William. Jonathan Pryces prinsgemål Philip en ”stuffed shirt” som döljer en renässansmänniska.
Den enda som får hårdare drag är Elisabeth Debickis Diana. För bakom de oskuldsfulla rådjursögonen låter serien oss ana en manipulativ maktspelare med medierna som sitt främsta vapen. Passande för Storbritanniens nya regenter men stötande för de troende kring Dianas helgonkult.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-11-09.
The Crown, säsong 5
STRÖMMAD TV-SERIE. DRAMA. Storbritannien/USA, 2022. Skapad av Peter Morgan. Med: Imelda Staunton, Jonathan Pryce, Dominic West, Elisabeth Debicki, Olivia Williams, Natasha McElhone, Khalid Abdallah. Längd: 10 avsnitt/0.49–0.57. Netflix.
Övriga texter om serien: