THRILLERKOMEDI. USA, 2022. Regi: David O Russell. Med: Christian Bale, Margot Robbie, John David Washington, Anya Taylor-Joy. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.14.
David O Russell (AMERICAN HUSTLE) har stjärnorna, ett bortglömt stycke historia som fått förnyad aktualitet och en budget på 80–100 miljoner dollar. Men Amsterdam är så inkompetent berättad att den förtjänar att bli ett avskräckande exempel på världens alla filmutbildningar.
Bakgrunden till handlingen är ett fascistiskt statskuppförsök mot president Franklin Roosevelt vars allvar historiker fortfarande tvistar om. Huvudmisstänkt är Gerald McGuire, ordförande i Connecticut-avdelningen för den halv miljon man starka krigsveteranorganisationen American Legion.
Med löften om finansiering och annan hjälp från Wall Street, höga militärer och framstående högerpolitiker sökte McGuire år 1933 upp Smedley Butler, generalmajor i marinkåren och en av landets mest kända krigshjältar, för att be denne bli landets führer efter kuppen. Butler var emellertid anhängare av Roosevelt och avslöjade konspirationen, i pressen kallad ”Business plot” eller ”White House putsch”. Varken de politiska eller polisiära utredningarna 1934–35 fann emellertid några konkreta bevis, och kuppförsöket blev en historisk fotnot.
Russell berättar om tre vänner från första världskrigets frontlinjer: befälet/läkaren Burt Berendsen (Christian Bale), soldaten/juristen Harold Woodsman (John David Washington) och konstnären/sjuksköterskan Valerie Voze (Margot Robbie).
Trion lever bohemliv några år efter freden 1918 utan inkomster i ett anonymt Amsterdam vi inte ens skymtar utanför fönstret till deras lägenhet. Sedan skiljs de åt men återförenas i New York tio år senare som amatördeckartrio med korn på kupplanerna, där filmen bytt namn på alla inblandade.
Vet man ingenting om den historiska bakgrunden, blir den förment komiska thrillerintrigen i Amsterdam obegriplig. Känner man den, framstår handlingen som enbart fånig. Underhållande är filmen hursomhelst aldrig.
Thrillerinslagen består av en serie teatrala tablåer med talande huvuden, och det som ska föreställa screwballkomedi går vilse i generande platta skämt och valhänta slapstickinslag om konsten att tappa ett emaljöga. Dialogen är fyrkantig där den ska vara spirituell. Och en armé av namnkunniga stjärnor har rekryterats till biroller som är både stenkorkade skrivna och helt överflödiga.
Amsterdam kan bara beskrivas som en påkostad amatörfilm – talanglös, humorlös och ospännande trots överflödet av talanger på båda sidan kameran. Stark endast som sömnpiller.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-10-14.