USA 2021. Regi, manus: James Gunn. Med: Margot Robbie, Idris Elba, Viola Davis, Joel Kinnaman, Alice Braga, Peter Capaldi, John Cena. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.12.
James Gunn (GUARDIANS OF THE GALAXY 2 och 3) startade sin karriär på fulfilmbolaget Troma med manuset till den korkade Shakespearetolkningen Tromeo and Juliet (1996). I sin reboot av Warner Bros/DC Comics ultrafåniga SUICIDE SQUAD – nu med bestämd artikel i titeln – återknyter han till sina lågbudgetrötter. Blir det smartare/ roligare/ bättre med ett par hundra miljoner dollar på fickan? Nix, bara korkat i astronomisk skala.
Redan den förra filmen av David Ayers försökte slå rekord i poänglöst ultravåld på löpande band till ett soundtrack utan någon som helst koppling till handlingen. Gunn får åtminstone några låtar rätt, som Johnny Cashs ”Folsom Prison Blues” i den inledande fängelsescenen. Å andra sidan svär sångens innerliga patos så totalt mot den uppvisning i pubertal nihilism som utgör filmens handling att Gunn lika gärna kunde pissat på Cashs grav.
Märk väl, jag inget emot excesser i våld, sex eller vulgaritet. Men även smaklöshet med komisk skruv kräver kreativ intelligens, som i John Waters samlade verk eller i Kick-Ass-filmerna. Ingenting av det finns det ens en kvark av i The Suicide Squad, bara något slags förhoppning om att den ackumulerade mängden ”fuck” och datoranimerad slakt ska reta fnissnerven.
Dessutom uppvisar filmen ett ansenligt hyckleri i sin förmenta utmaning av så kallad god smak. En sexscen som kunde gett filmen en 17-årsgräns i USA, därmed hindrat kassaflödet från miljoner yngre tonåringar, är anständigt påklädd. Det för censuren acceptabla våldet blåser man däremot upp till närgångna anatomiska studier av krossade skallar och ituslitna kroppar.
När någon får sitt hjärta sönderskuret klipper Gunn till en närbild av den sargade hjärtmuskeln innanför revbenen. Lika generöst delar han med sig av sitt intresse för hur det ser ut när råttor äter sig in i det centrala nervsystemet på ett monster. Chockerande, men enbart just i sin poänglöshet.
”Lönechecken”, skämtade Alfred Hitchcock en gång med en skådespelare som frågade om motivationen för sin rollgestaltning. Den drivkraften förefaller den namnkunniga rollistan i The Sucide Squad ha tagit bokstavligt. Enbart stjärnornas dragningskraft hjälper dock knappast i konkurrensen med de på alla sätt överlägsna Disney/Marvel-produktionerna. Den kräver ett radikalt nytänkande.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-08-06.