Suicide Squad

USAsuicide_squad 2016. Regi: David Ayer. Skådespelare: Margot Robbie, Jared Leto, Ben Affleck, Will Smith, Carla Delevingne, Joel Kinnaman. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.10. 3D.

Efter tråkighetskolosser som Batman v. Superman: Dawn of Justice är combon Warner Bros. och DC Comics i desperat behov av rensa systemet med en anarkistisk fantasibomb som stolpiller. David Ayer (Fury) har därför fått i uppdrag att piffa upp skurkhjältarna i Suicide Squad. Titelgänget är en samling monster och psykopatiska knäppgökar som Pentagon låter hämta från Topphemliga Fängelset för att skapa en elitstyrka i kriget mot andra monster och psykopatiska knäppgökar.

Det som följer är en drygt två timmar lång ultravåldscirkus till en mix av rockhits som ”Sympathy for the Devil” och ”Bohemian Rhapsody”. Låter det likt 2014 års Marvel-succé Guardians of the Galaxy? Visst är det så, fast minus allt det som gjorde den senare bra och plus allt det som gjorde den dålig.

Saknas gör Marvel-filmens lättsamma humor och retrocharm. Däremot har Warner/DC Comics gett grönt ljus åt en rekordtramsig handling, vars enda uppgift är att bära upp den visuella effektorgien. Här sprutar ögongodisfontänerna dessutom till ett musikspår, där låtarna inte har någon som helst koppling det som händer på bioduken. Exempelvis introduceras fängelset till tonerna av ”The House of the Rising Sun”, som handlar om en bordell. Fanns det verkligen ingen hyfsad fängelselåt i Warner-arkivet?

suicide-squad-cast

Ovanpå det har både våra goda ondingar och deras ond-ondare antagonister svårt att få ordning på såväl sitt hårdkokta snack som coolstajlingen. Arméöversten Rick Flag (Joel Kinnaman) verkar ha fått röstboxen till en leksakssoldat inopererad, medan Joker-flickvännen Harley Quinn (Margot Robbie, ljusår från Legenden om Tarzan) låter som ett kramdjur på amfetamin. Quinn har för säkerhets skull också fått en t-tröja med texten ”Daddy’s li’l monster”, en ironisk markör lika harmlös och platt som småbarnsplaggen med texten ”Idag är jag farlig” för några decennier sedan. Den säger allt.

På fiendesidan är det knappast bättre ställt. Superhäxan Enchantress (Cara Delvigne) är en blåkopia på Aaliyahs vampyrdrottning i Queen of the Damned, inklusive den kantiga magdanskoreografin i slutuppgörelsen. Hennes eldfängda demonbror (Alain Chanoine) är inget annat än en krympt balrog från Sagan om ringen.

Kort sagt har man gått bet på att gjuta liv i serietidningsvärlden och de skruvade antihjältarna. Mest slående blir det i en föregivet gripande scen, då teamet berättar om sina livssorger. Det plötsliga allvaret ekar tomt från pappfigurerna till huvudpersoner och skär sig mot filmens nihilistiska ton.

© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-08-03.