No Sudden Move – Michael Tapper

USA 2021. Regi: Steven Soderbergh. Med: Don Cheadle, Benicio Del Toro, David Harbour, Julia Fox, Kieran Culkin, Brendan Fraser, John Hamm, Bill Duke, Ray Liotta. Längd: 1.55. HBO Max.

Detroit 1954. Nyss frigivne smågangstern Curt (Don Cheadle) rekryteras av den mystiske Doug Jones (Brendan Fraser) för att mot 5000 dollar jobba tre timmar som ”beväpnad barnpassare” – gisslanvakt – tillsammans med Ronald (Benicio Del Toro) och Charley (Kieran Culkey). De tre för varandra okända männen bryter sig in hos familjen Wertz. Medan Curt och Ronald vaktar fru och barn, tar Charley General Motors-mellanchefen Matt (David Harbour) till bilföretagets kontor för att hämta ett värdefullt dokument.

Upptakten till Steven Soderberghs No Sudden Move är som hämtad från en tidstypisk film noir-thriller av Don Siegel eller Sam Fuller om rännstenskriminella, sjaskiga både på ut- och insidan. Handlingen kompliceras av att de ovetande används i ett industrispionage mot ett av USA:s viktigaste storföretag. När Curt och Ronald bestämmer sig för att själva sälja företagsdokumentet för några direktörsårslöner utmanar de mäktiga intressen med betydligt större muskler och färre skrupler.

Snart fångas de två smågangstrarna i en malström av svek, otrohetsaffärer och sirensången från hägrande sedelbuntar. Soderbergh gestaltar det genom att, under sitt filmfotograf-alias Peter Andrews, använda ett objektiv med så vid bildvinkel att det ibland ger åskådaren sjösjuka. Genom kameraögat får vi rätt perspektiv på huvudpersonerna: ute på stormhärjat hav, sprattlande förgäves i ett spel de omöjligt kan vinna eftersom större skurkar skrivit reglerna.

Manuset av Ed Solomon (Bill & Ted-filmerna) och skådespelarensemblens gestaltningar av filmens typgalleri sitter som en genresmäck. Cheadle och Del Toro bär sina roller som den desillusionerade stoikern Curt respektive den alkoholiserade fifflaren Ronald som väl ingångna skor. Båda är favoriter i repris från deras karriärer, och de sätter varenda replik och gest med perfekt tonträff.

Det filmen saknar är noirthrillerns maniska energi och expressiva bildspråk med dramatiska ljussättningar, tiltade, extrema bildvinklar och febriga mardrömsinslag. Soderbergh har rensat berättandet på stilistiska trollkonster för att förankra berättelsen i en realistisk skildring av skuggsidan på de ekonomiska rekordåren efter andra världskriget. Då president Truman deklarerade att amerikanerna ”aldrig haft det bättre”.

Lika avsminkad är bihandlingen om Matt Wertz otrohetshistoria. Borta är de genretypiska replikduellerna om vem som är mest rutten och de ömsesidiga revolverskotten som gör slut på såväl lustdjävulen i deras kroppar som deras miserabla liv. I stället får affären ett snöpligt men trovärdigare slut.

Soderberghs nytolkning av femtiotalets film noir är ännu ett exempel på den genrerevisionistiska våg i kriminalfilmen som Martin Scorsese inledde med THE IRISHMAN. Till skillnad från dem slutar emellertid No Sudden Move med en epilogtext som sätter nytt ljus på det vi just sett. Då avslöjas nämligen den verkliga men länge dolda förbrytelsen i berättelsen som gjort generationer av människor i hela världen till brottsoffer. Och som även framtida generationer kommer att fortsätta betala priset för. En elegant passning till en kriminalfilmtradition som stirrat sig vindögd på gatans barn men som mer sällan vänt blicken mot samhällspyramidens topp.